fredag 24 september 2010

Funktionsnedsättning - Tillgängligheten för alla

Funktionshindrade riskerar att utestängas från vård och socialtjänst, sa socialstyrelse i pressmeddelande av 2010-05-06.

” Många socialkontor och vårdcentraler har så stora brister i tillgänglighet att personer med funktionsnedsättningar får svårt att söka vård och stöd. Människor riskerar i värsta fall att helt och hållet stängas ute.”

Nog blir man matt och dyster. Tänk att det fortfarande är på det här viset i samhället. Tänk på att det handlar om den offentliga verksamheten och betänk att det handlar om viktiga verksamheter för många personer med funktionsnedsättningar. Efter alla dessa år med särskilt inriktning på tillgänglighet för alla, är bristerna fortfarande jättestora. Man blir nästan ordlös. Men jag klämmer till med – Det är för bedrövligt.

Men än värre är att ovanstående pressmeddelande inte fick något större genomslag i media och så. Det liksom bara passerade. Och då kan man väl på goda grunder tro att problemen kommer bestå. Det minsta man kunde ha hoppats på, är att olika debatt- och insändarfora efterhand skulle varit fyllda med krav på åtgärder. Men icke. Den samlade handikapprörelsen är lika tyst som våra politiker på central och lokal nivå. Varför?

Det får man framöver sätta sitt hopp till att de lokala handikappråden tar tag i saken. Men som situationen ser ut i kommun och landsting är dessa samverkansorgan numera en perforerad kraft. På många ställen är råden avskaffade utan att vara ersatta av något annat. Men dock, där de finns borde åtgärder kunna initieras.

Ok, nu var jag lite ensidig! Trots allt anordnades tillgänglighetsmarschen den 29 maj 2010. En bra manifestation som fick stort genomslag i massmedia. Men sen? Ja, vad hände sen? Som vanligt ingenting! Vill man åstadkomma förändringar i samhället måste trycket vara större. Det fordras en genomtänkt strategi från den samlade handikapprörelsen. Och denna saknas idag.

fredag 17 september 2010

Hjälpmedel - Vad är ett hjälpmedel?

Vad är ett tekniskt hjälpmedel? Det kan synas vara en enkel fråga att besvara. Men ack nej, så är inte fallet. Både kommun och landsting är huvudmän när det gäller att tillhandahålla tekniska hjälpmedel. Gränsdragningen mellan dem båda skiljer från landsting till landsting, främst beroende på hur man en gång i tiden ”skatteväxlade” och hur dagens samarbetsformer ser ut.

Enlig lag är således kommunerna och landstingen skyldiga att tillhandahålla tekniska hjälpmedel. Låter bra, men problemet är ingen kan definiera vad ett hjälpmedel är! Och inte heller vad hjälpmedlet får kosta den enskilde i form av egenavgifter med mera.

Hjälpmedelsinstitutet har som huvuduppdrag att pröva och lista bra hjälpmedel. Och så görs också. Men detta innebär inte att produkten är hjälpmedel i ditt landsting eller din kommun. Det är upp till landstingen och kommunen som huvudmän att själva bestämma vad som är ett hjälpmedel. Och det förstår var och en att sådan ordning leder till olikheter över landet – Ja, till och med stora olikheter. Enligt lag är landstingen och kommuner tvungna att erbjuda hjälpmedel till personer med funktionshinder. Problemet är som sagt att begreppet hjälpmedel inte är tillräckligt bestämt eller definierat. Huvudmännen kan anpassa både sin hjälpmedelsförteckning och kostnaderna för enskilde så att det mer passar budgeten än behoven.

En gång i tiden när skyldighetslagen infördes var alla ”överens” om vad ett hjälpmedel var. Det var i stort sett en rullstol i någon form. Sen fick vi rollatorerna. Men dagens situation är helt annorlunda. Det finns massor av produkter att tillgå. Därför är det är nog att dags att anpassa författningar så att de mera direkt beskriver vad ett hjälpmedel är eller vad det skall kompensera för. Dagens situation är rättsosäker!

fredag 10 september 2010

Äldreomsorg - Sjuksköterskorna inom äldreomsorgen arbetar ålderdomligt

Jag har varit inne på temat tidigare. De kommunala sjuksköterskorna inom äldreomsorgen har ett gammaldags arbetssätt. Man jobbar som de landstingsanställda distriktssköterskorna gjorde för trettio år sedan. Trots att mängden patienter har ökat och att deras sjukdomsbild blivit alltmer komplicerad. De kommunala sjuksköterskorna kör runt till alla sina patienter utan någon form av prioritering eller arbetsplanering. Ja, tom utan arbetsledning. Varje sjuksköterska lever sitt eget liv.

Måhända arbetssättet är stimulerande, omväxlande och inrymmer en stor portion eget ansvar, men hälso- eller kostnadseffektivt är det inte! På de flesta arbetsplatser finns inte någon modell – varken som tanke eller nedtecknat – hur man skall arbeta för att ta det viktigaste först. Tänk om en akutavdelning skulle arbeta utan tanke på sjukdomarna. Man tog istället alla i tur ordning som de kom in. Så går det till inom äldreomsorgen på alltför många ställen. Sjuksköterskorna kör sina turer på gammal praxis! Ordet prioritering vill man inte ta i sin mun. Detta trots att hälso- och sjukvårdslagen säger att den som har största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde.

Idag är de medicinska åtgärderna så många att det fordras bedömningar av vikten. För trettio år sedan kunde man betrakta alla insatser som lika viktiga, men det går inte längre. Och när man inte gör bedömningar av insatserna låter inte konsekvenser vänta på sig. Många gamla far illa medan andra blir övervårdade. En annan aspekt är att de som jobbar på delegation, biträden och undersköterskor, inte får den handledning de har rätt till. Man tvingas att arbeta på gränsen till sin kompetens och understundom även över den. Den kommunala sjukvården är på tok för isolerad från den kunnig sjukvården inom landstingen.

fredag 3 september 2010

Äldreomsorg - Nyckelförvaring i Hemtjänsten

För att kunna utföra sitt jobb har hemtjänsten nycklar till i stort sett alla vårdtagarna. Man kan säga att det är nära nog ett måste, att ha tillgång till nycklar. I vart fall för enskildes säkerhet. Men nyckelhanteringen är inte problemfri. Det är ett förvaringsproblem hos hemtjänsten och det kan under olyckliga omständigheter sätta vårdtagarens hemförsäkring delvis ur spel.

Idag tänkte jag fokusera på förvaringen som är ett problem, om än i avtagande. Numera finns det elektroniska nycklar eller nyckelskåp där personalen har enskilda koder för att öppna skåpet och där man i efterhand kan avläsa vilken nyckel som hämtas av vem och när. Dessa skåp är hyfsat säkra. Nycklar kommer inte så lätt på avvägar.

Men fortfarande finns det hemtjänstgrupper som inte har fått tillgång till dessa skåp. Man kan då ha allehanda system för nyckelförvaringarna. Jag tror inte det idag förekommer att nycklar förvaras i vanliga skåp. Även om hemtjänstlokalen i sig är låst. Däremot förekommer det att gamla säkerhetsskåp nyttjas, vilka öppnas och låses med en ”kassaskåpsnyckel”.

Och här har vi problemet. Många måste ha tillgång till vårdtagarnas nycklar dygnet runt! Vad gör man då i sämsta fall – Jo, man förvarar eller försöker gömma kassaskåpsnyckeln i hemtjänstlokalen. En sådan nyckel är dock lätt byte för en förslagen tjuv, även utan inside information. Och så blir många äldres lägenheter i stort sett öppna för tjuven. Man förstår att försäkringsbolagen sätter ner foten. Säkerhetsfrågorna inom äldreomsorgen har av tradition en alltför låg profil. Cheferna är ointresserade. På detta måste det bli ändring.