Funktionsnedsättning: Vi stod vid en busshållplats (2) eller drömmen om frihet

Det är ganska tidigt på morgonen och jag skall följa med Bengt upp till sjukhuset. Han skall göra ett av sina sedvanliga vanliga besök på syncentralen. Bengt är synsvag, men kan orientera sig i hemmet och i närområdet. När utflykterna blir lite längre vill han gärna ha följeslagare. Det är själva bussresan som är det stora problemet!

Som vanligt använder vi den vanliga kollektivtrafiken. Det brukar gå förhållandevis bra. Men visst finns det stora och små hinder att se upp med. Egentligen börjar problemen redan vid busshållplatsen. Varken HPL-stolpen eller busskurens glaskanter är varningsmärkta. För en synsvag är det mycket lätt att gå på allt som är jämngrått.

När bussen kommer har den en utvändig högtalare, men det står inte i mänskligt makt att uppfatta vad som sägs. Fläkten i bussens bakre del för ett sådant hiskeligt oväsen. När Bengt skall kliva på trampar han rakt ner mellan bussen och refugekanten. Angöringen var lite slarvig och varken hållplatskanten eller bussens nedersta trappsteg hade någon form av utmärkande kontrastmarkering. När Bengt tittar ner utomhus en ljus dag ser han inte mycket. Samma fenomen uppstår när Bengt skall sticka ner sitt kort i biljettautomaten. Även automaten saknar kontrastmarkering, så Bengt får känna sig fram.

Nu tycker man väl att problemen skulle vara över. Ingalunda, även ledstängerna inne i bussen saknar kontrastmarkering så Bengt får fortsätta famla. Nu sätter vi oss ganska långt fram på handikapplatserna. Resan går fint, men vi hör inte ett dugg av utropen. Det är tok för högt ljud inne i bussen. Det är den där fläkten som för oväsen. Att läsa den lilla röda texten som rullar förbi på displayen är uteslutet för Bengt. Nåja, vi kommer i alla fall av bussen så småningom.

Här vid sjukhuset har man nya fina perronger med vita plattor mot bussen. Förnämligt. Bengt slipper att överraskas av ett feltramp. Dessutom finns det taktila kupolplattor ändra fram till sjukhusets entré. Och faktiskt taktila plattor även inne på sjukhuset. Jättebra!

När vi skall åka hem har vi tur! Bussen som kommer är ganska ny och har nummer och namn mm stort och tydligt angivet på vänster sida om påstigningsdörren. Bengt skiner upp. Han kan se och fatta beslut på egen hand! Dessutom stannar föraren med framdörren mitt för de taktila plattorna och alldeles invid kanten. Därutöver sänker hon ner bussen en aning till perronghöjd. Bengt kunde gå på av egen kraft. Inne i bussen finns bra med kontrastmarkeringar. Tänk så smidigt. Resan gick förstås galant.

Om alla bussar och hållplatser vore anpassade för personer med funktionsnedsättningar skulle detta öka frihetsgraderna för många passagerare. Till exempel skulle Bengt slippa mig som hjälpreda. Bara en sån sak! Han skulle greja resan själv. Drömmen om frihet är olika, men levande för oss alla.