fredag 17 juli 2009

Äldrevårdens innehåll måste styra personaldimensioneringen

Att personalen har det stressigt på de särskilda boendena och inom hemtjänsten råder det ingen tvekan om. Som jag ser det alltför stressigt för att vara bra i längden vare sig för brukare eller för personalen. Det är en säkerhetsfråga för brukarna, men också en arbetsmiljöfaktor för personalen. I de flesta fall beror stressen av för stor vångdtyngd. Men det finns också stress som är mera relaterad till organisatoriska faktorer och dåligt arbetsklimat. Idag begränsar jag mig dock till att säga några ord om vårdtyngden med sin tillhörande stress.

Om man inte sett äldrevården från insidan skulle man kunna tro att vårdtyngden är ungefär lika överallt, men så är det inte. Mängden arbetsuppgifter skiljer avsevärt från boende till boende och från hemtjänstgrupp till en annan. Allt beroende på brukarnas kondition. Dessutom varierar arbetsmängden över tiden. En hemtjänstgrupp eller ett boende som har väldigt mycket att göra just nu kan ett halvår senare märka en påtaglig minskning av stressen. Det är tungt att nämna, men om ett par tre riktigt vårdtunga brukare lämnar jordelivet eller tas omhand på ett sjukhus, så gör det stor skillnad. Sen är det också så att de geografiska områdena, med sin inneboende demografi, ger varierande belastningar. Dessa förändringar brukar kunna iakttas över några års sikt.

Så även om det överlag är stressigt för personalen inom äldreomsorgen, så är det inte lika vårdtungt överallt. Men personaldimensioneringen är ganska lika. Det brukar i huvudsak bara bero av antalet brukare eller av praxis, dvs man brukar vara så här mycket eller litet personal. Det är inte så ofta man låter andra faktorer vara med och styra. När jag talar om att vårdens och omsorgens innehåll måste styra personaldimensioneringen menas inte en gammeldags MTM tillämpning. MTM står för ”Metod - Tid – Mätning” och var ett verktyg för "Taylorismen" att i detalj styra arbetarna i en industriell produktion. Nej, jag menar instrument som grovt men rättvist ser till den totala vårdtyngden. Från denna utgångspunkt är det, som jag ofta framhåller, viktigt att vi dels får en ny form för biståndsbedömningarna, dels får bedömningar även på de särskilda boendena. Biståndsbedömningarna ger underlag för brukarnas behov och insatserna, men faktiskt också för hur stor personalbemanningen bör vara.

Ett sådant system fordrar förstås flexibilitet hos personalen, det vill säga att någon eller några får vara beredd att flytta vid vårdtyngdsförändringar, men det ger också rättvisa och en stabilitet i verksamheten genom att grupper och avdelningar slipper gå underbemannade.

2 kommentarer:

Carina sa...

Ja, det är mycket med administration, organisation och beräkningar. Tänk så mycket enklare om människor togs om hand av människor som höll av dem. Höll av dem innerligt och hjärtligt. Mycket skulle vara vunnet. Men hur ska de människor som idag är satta att vårda våra äldre finna utrymme för kärlek, omtanke och medmänsklighet när de hela tiden styrs av ett system som enbart ser till kostnadseffektivitet. Hur ska de över huvudtaget få tid över att tänka en egen tanke och känna en egen känsla när de hela tiden belastas med riktlinjer, förändringar, krav från övriga yrkesgrupper och till och med får skriva sina scheman mer eller mindre själva. Så mycket läggs över på denna grupp att jag till slut börjar fundera över vad det egentligen är den administrativa personalen har kvar att göra?
För mig är hela organisationen kring äldrevården totalt bakvänd. Den personal som är närmast den boende är den som alla vi övriga bör underlätta för så att de i sin tur kan ägna sig åt brukarnas livskvalite. Vi ska serva dem så att de kan serva de människor som verksamheten är till för. Eller borde vara till för...
Som jag ser på saken är det helt omvänt idag. Personalen är till för verksamheten som organisation i sig och ingen är till för brukaren. Det är stor synd och skam.
Mitt i allt detta står flertalet av den personal som arbetar närmast brukaren ändock pall och lyckas ge små stunder av lycka, tid och omtanke åt brukarna. Mitt i all ilska och frustration över att de inte kan ge mer tid än, i bästa fall, det absolut nödvändigaste till sina brukare har de trots allt medkänsla och omtanke till övers för sina vårdtagare och känner sorg för deras skull och lider med dem. Kämpar på, trots allt. Vart är vi på väg?

Carina

Sten sa...

Hej Carina, och tack för din kommentar. Det du tar upp stämmer till eftertanke. Jag delar din syn på sakernas tillstånd.

Det är mycken byråkrati och mycket pappersrutiner som flyttats från den administrativa personalen till den vårdnära. Till det kommer att administrationen allmänt sett är på tok för omfattande och felaktig.

På många håll och kanter verkar man ha glömt bort brukaren - Organisationen blir helt och hållet självupptagen.