Det är inte lätt att ha en funktionsnedsättning och vara beroende av samhällets stöd och hjälp. Oftast är det många, för att inte säga alltför många instanser, som är inblandade såsom försäkringskassan, kommunens bostadsanpassning, kommunens handikappsida, kommunens sjukvård, landstingets sjukvård, kommunens hjälpmedelsverksamhet, landstingets hjälpmedelsverksamhet, landstingets arbetsterapi och många, många fler.
Inte sällan måste en brukare ha en frekvent kontakt med långt mer än tjugo personer och ingen har ett samordningsansvar eller samordningsvilja. För varje aktör är brukaren ett objekt som man skall hjälpa utifrån sin strimla av verkligheten. Den verklighet som ligger mellan strimlorna har eller tar ingen ansvar för. Det kallas professionalisering, dvs var och en ser till sitt.
Det professionella förhållningssättet är en strävan att i yrkesutövandet styras av det som både på kort och på lång sikt är till nytta för den hjälpsökande. Det innebär också att visa respekt, intresse, medmänsklighet, empati och ha gott ett bemötande. Men det innebär inte att se till helheten och att olika åtgärder skall gagna varandra och inte motverka varandra. Mycken ansvarsflykt kan också gömmas bakom viljan att främja brukarens självständighet.
Ju fler kocka, ju sämre soppa. Katten vet om inte detta är fallet när det gäller samhällets alla stödresurser till personer med funktionsnedsättning. De olika instanserna har ibland inte en susning om varandras existens. Floran av hjälpinstanser är så stor att ingen i praktiken kan överblicka den. Verkligheten borde stämma till eftertanke. Bedrivs stödet till personer med funktionsnedsättningar på rätt sätt? Är det inte dags för en förutsättningslös översyn.
Jo, sannolikt, men den kommer nog aldrig till stånd. Hjälp- och stödverksamheten har blivit en storindustri som sysselsätter många personer och som kommit att bli en allt viktigare del i vår samhällsekonomi. Ja, så viktig att dess existens inte främst motiveras från handikappolitiska utgångspunkter utan från samhällsekonomiska resonemang. Människan med funktionsnedsättningen har blivit bakgrundsfigur och den anställde har blivit frontfigur. Det borde vara tvärtom. Förlåt en fråga - men varför och hur kunde det bli det så här?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
va bra skrivet....kan inte annat än hålla med !!
Hej Ewa och tack för din korta kommentar. Visst är det många som vittnar om hur svårt det är att navigera bland alla stödinstanser. Och det verkar inte heller att bli bättre med tiden. Snarare har alla berörda snävat in sin syn. Det finns ingen myndighet eller annan instans som har ett övergripande ansvar eller samordningsansvar. Nåja, man får väl inte misströsta utan hoppas att någon gång framöver kommer det att ske en översyn.
Jättebra skrivet! undrar vad allt misslyckat ickesamordnandet och därmed ineffektivt kostar sam.och hur många utsatta människor som upptäcker detta efter hjälpsökarvägen. om då brukaren bryter ihop så blir det kostsamt det med.Om man nu bara ska betänka kostnaderna och inte lidandet...
Hej Mia, tack för din kommentar. Tråkigt nog används samhällets samlade stödresurser på ett ibland ineffektivt sätt. Jag är också helt övertygad om att det skulle gå att nå till bra mycket bättre stödverksamhet med bättre samordning.
Men det finns ju, som du så riktigt säger även, en annan sida, som är än viktigare nämligen möjligheten att minska lidandet och öka livskvaliteten.
Skicka en kommentar