En av mina tidigare omsorgschefer hade aldrig problem att ordna vikarier för den ordinarie vårdpersonalen inför sommaren och så. Många andra chefer hade allt emellanåt svårigheter att hitta personal och framförallt lämplig personal. En dag beslöt jag mig för att fråga den ”unika” chefen hur hon bar sig åt. Inga problem sa hon – Jag är bara vänlig och tänker utifrån vikariernas utgångspunkt.
När vikariaten börjar ebba ut i slutet på sommaren samlar jag alla och berättar vilket bra jobb de har gjort. Tackar och berömmer. Därefter bjuder jag in var och en till samtal under hösten. Till jul skickar jag en julhälsning. Sen är alla också alltid välkomna att höra av sig om de villa hoppa in och jobba under ”terminerna”. I januari tar förnyad kontakt med var och en, och inbjuder till samtal inför sommaren. De får gärna ta med sig en lämplig kompis också! Strax innan sommaren samlar jag alla och berättar om nyheterna som hänt på vår arbetsplats och vad nytt som i övrigt gäller. Ja, jag bjuder på kaffe och fika också när vi ses. Och det viktigaste av allt är att vikarierna får tillfälle att fråga och undra utan att känna sig dumma.
Men kanske den verkliga förklaringen låg i omsorgschefens personlighet. Hon var en varm och mjuk människa. Men jag tror ändå det ligger en hel del värde i hennes arbetssätt! För vikarieproblem hade hon aldrig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
10 kommentarer:
Jora, det finns även bra underchefer. Hade själv en helt suverän föreståndare, som det då hette. Hon var fantastisk på alla de sätt. Tydlig, ärlig & rak i sin framtoning & ödmjuk. Hon var en bland oss, vi visste oxå när det "gällde", att hon var chef. Hon körde heller aldrig över någon, honnörsordet var samförstånd.
Hej Jimmy, kul att läsa din kommentar. Man blir glad! Jag har också en förkärlek för de "gamla" föreståndarna. Särskilt de nu nästan helt försvunna ålderdomshemsföreståndarinnorna!!
En tanke, har jobbat i över tjugoår i vården. Tidigare verksam i privatregi. Där anställdes man för det man var utbildad till. Vi som personal hade mera friatyglar. Uppstod problem tog man upp detta med läkaren, eller föreståndaren som hade mandat för att fatta ett snabbt beslut. I kommun / landsting är det mera tunggrott. Verkar som man i dessa kolosser inte har tilltro varesej till underchefer eller baspersonal. Beror detta på ett kontrollbehov / överstatlighet. Ingen verkar heller veta, utan man ska ta reda på "det". Har jobbat i drygt tioår i offentlig verksamhet men begriper inte denna tunggrodhet.
Hej igen Jimmy! Du är inte ensam om den känslan du beskriver. Och jag tror det hänger samman med ledarskapets tillämpning och förutsättningar. Idag tittar en chef mer uppåt än utåt. Det vill säga man är mer inriktad på nästa nivås göranden och låtanden än på den uppgift man är satt att sköta. Och det ligger i linje med chefskapets förutsättningar. Organisationerna vill inte ha chefer som är chefer. Man vill ha chefer som är lojala mot systemet. Därför har vi så många vårdskandaler titt och tätt. Brukarna är inte det viktiga, utan det viktiga är att omhulda den av högsta ledningen skapade bilden av verkligheten.
Om chefer tittar uppåt istället för utåt hur kan man då jobba med att föra en verksamhet frammåt i utvecklingen? Försök hitta känslan som många i personalen kan känna efter att ha haft en chef som mest tittar uppåt, kan det vara så att man slutar engagera sig i jobbet för att det inte är någon som lyssnar? Hur ska vi kunna komma till rätta med att "Man vill ha chefer som är lojala mot systemet". Rätt person på rätt plats kanske?
Hej Yvonne, och tack för inlägg. Ja, hur vi skall få ett bättre chefskap inom främst omsorgerna är ingen enkel fråga. Rätt person på rätt plats är en bra utgångspunkt, men det räcker inte. Det måste till en annan kultur som tillåter cheferna att ta ansvar och utveckla verksamheten. Och arbetskulturen är ytterst en politisk fråga. Det är förtroendemännen som måste sätta ner fötterna och kräva en bättre ordning. Den som är chef över tex en hemtjänst, gruppboende, äldreboende måste ges möjighet att ta ansvar och utveckla verksamheten.
Chefsrollen är tudelad, att å ena sidan företräda arbetsgivaren och å andra sidan vara till för sina medarbetare. Det kräver ett tydligt uppdrag, kompetens och engagemang för jobbet och att jag som chef har mandat att fatta egna beslut. Samt möjlighet till handledning. Tungroddheten beror mycket på många olika intressekonflikter i form av politiska grupperingar, yrkesgrupper och lagstiftningar.
En sak som jag tycker är viktig är att verka för lyhördhet och dialog mellan nämnd/styrelse, högre ledning, de operativa cheferna och baspersonalen. I olika sammanhang lyfter jag fram vikten och behovet av de frågorna, men får intrycket av att många inte förstår vad jag menar. Kanske för att man är så van vid uppifrånstyrning?
För att den strategiska nivån ska kunna fatta kloka och långsiktigt hållbara beslut måste de även ha kunskap om och insikt i hur det fungerar ute i den praktiska vardagen. Jag gillar min förra förvaltningschef (som är tre nivåer ovanför mig) för att han visade stort intresse för hur det fungerade ute och att han kom ut på besök och praktiserade på fältet. Det behöver inte vara ofta, men även högre chefer måste visa sig ute ibland. Samtidigt måste de operativa cheferna och baspersonalen ges förtroende, mandat och ansvar att leda och utveckla verksamheterna. Det förutsätter en organisationskultur som tillåter och uppmuntrar kritiskt tänkande och att människor vill och vågar säga ifrån när något är galet.
Hej Jim-Alex, håller med i dina tankar. Särskilt gillar jag sista meningen om det kritiska tänkandet. Denna del har sannolikt fallit bort på många håll och kanter. Rösterna tystnar och så stannar utvecklingen av och kan tom börja gå bakåt.
Hej Sten, vilket jobb du gör med bloggen, så fina tankar och kloka ord!!
Hej Emelie, tack för dina fina ord. Alltid kul med lite uppmuntran.
Skicka en kommentar