Äldreomsorg – Att åldras i sin bostad kan bli ett liv i ensamhet

Det har sagts många gånger, och jag har berört det förr, men det behöver sägas om och om igen – Många äldre lever ett isolerat och passivt liv - Ett för hälsan skadligt liv. Ensamheten är kanske ”äldre” ålderdomens värsta gissel. Det finns många gamla idag som lever ett torftigt liv utan gemenskap. Detta trots att vi människor mår bäst av att få vara sociala varelser.

Många äldre som bor kvar i sin lägenhet har det trist och långsamt. Visst kommer hemtjänsten på ett snabbesök och utför sitt uppdrag, men till samtal och eftertanke finns det aldrig tid. Och det är synd för just att få tala är vad många äldre mest av allt längtar efter. När jag talar om ensamhet tänker jag inte främst på pigga pensionärer runt sjuttio år. De som är etablerade i samhället, som är friska och har vänner, barn och barnbarn att umgås med.

Nej, jag ser framför mig de pensionärer som är över 75 år, där sjukdom och ålderdomssvagheterna har börjat visa sig på olika sätt. Och detta är ingen liten grupp. Många har inget umgänge av helt naturliga skäl. Och barn och barnbarn bor långt från den gamle. Ibland fysiskt och ibland psykiskt. Det kan understundom vara svårt att mötas över generationsgränserna.

Problemet med ensamheten är ingen okänd faktor inom äldreomsorgen. Tvärtom, alla känner till situationen, men det är svårt att hitta bra lösningar. För även i del fall kommunen har aktiv fritids- och terapipersonal och en bra frivilligverksamhet med mera är det ibland svårt att nå fram till en gammal person. Det kan vara svårt att komma innanför skalet och skapa en förtroendefull relation. Den gamle vill och personalen vill, men man når ändå inte varandra. Den gamle är alltför sluten. Efter ett par tre försök ger personalen upp. Och för dessa lägen är kommunen inte rustad. Det finns normalt ingen adekvat utbildad eller kunnig personal.

Det man skulle önska sig är någon form av mjuk uppsökande verksamhet som hade förmågan att tillitsfullt tala med alla. Men i avvaktan på den utopi, bör inte diakoner med flera glömmas bort. De är synnerligen väl skickade att tala med äldre och de kan hjälpa till att bryta upp mången ensamhetssituation. I vissa lägen är en diakon eller diakonissa den bästa friskvårdaren! Men oaktat detta för kommunerna förstärka sina resurser med perosner som är utbildade för äldresamtal.