Äldreomsorg - Tänk om man kunde samarbeta

Idag tänkte jag helt kort ta upp ett ämne som gör mig, och många med mig, fullständigt matt. Ja, jag är så less på saken att jag knappt orkar skriva om det. Alltför ofta blir någon gammal person offer för huvudmännens, det vill säga vårdgivarnas, oförmåga till att samverka. Det jag i skrivande stund tänker på gäller äldre personer med fysiska krämpor och där den äldre visar tecken på demens eller annan form av psykisk nedsättning. Om dessa personer pågår en intensiv kamp. Inte för att hjälpa till, utan för att komma ifrån ansvaret att hjälpa till!

Det är en kamp mellan kommun – demensboende – olika vårdavdelning – och psykiatrin. Kampen gäller att ingen vill ha eller ta emot patienten. Och ingen vill stå för kostnader. Vid olika möten sker ordväxling och munhuggning helt öppet inför patienten och inför anhöriga. Tänk dig själv att vara i den situationen att ingen vill ha dig! Vad känner den gamla inom sig? Fy så oprofessionellt!!

Hur kan vi ha kommit så långt från verkligheten att vi låter omsorgen av våra gamla stå tillbaka för omsorgen för den egna verksamhetens ekonomi. Alla parter inser behovet av insatser, men tycker att någon annan är bäst lämpad att ta hand om situationen. Att lösningen ligger i samverkan tycks inte föresväva de inblandade. När sjukdomsbilden är mångproblematisk ligger lösningen nästan alltid i samverkan. Ingen huvudman kan på egen hand ordna till en bra lösning. Men det märkliga är att inblandade parter inte vill samverka.

Det har utbildats en kultur där framförallt kommun och psykiatrin letar hinder och svårigheter framför att se möjligheterna. Taktiken vid möten är att vinna tid. Då finner saken nog en lösning utan att just vi behöver blandas in. Därför fokuserar man på svårigheterna. Först när dessa betats av och tillbakavisats är man mogen för att försiktigt söka se olika möjliga lösningar. Det som skulle kunna lösts på mindre än en vecka tar nu betydligt tid, ja ibland upp till flera år. Till skada för brukaren/patienten och till förfång för alla anhöriga.

I mina mörka stunder tänker jag att segheten, motstånd och oviljan inte bara sitter i omsorgen om ekonomin, utan problemen är djupare än så. De inblandade personerna saknar kunskap, och förmåga att utföra sitt arbete. Man verkar inte förstå vad man håller på med. Man ser mötena mer som varande en reaktiv förhandling än som fora för att söka proaktiva metoder och lösningar. Konstig Värld? Ja, det kan man säga!