Det har sagts många gånger, och jag har berört det förr, men det behöver sägas om och om igen – Många äldre lever ett isolerat och passivt liv - Ett för hälsan skadligt liv. Ensamheten är kanske ”äldre” ålderdomens värsta gissel. Det finns många gamla idag som lever ett torftigt liv utan gemenskap. Detta trots att vi människor mår bäst av att få vara sociala varelser.
Många äldre som bor kvar i sin lägenhet har det trist och långsamt. Visst kommer hemtjänsten på ett snabbesök och utför sitt uppdrag, men till samtal och eftertanke finns det aldrig tid. Och det är synd för just att få tala är vad många äldre mest av allt längtar efter. När jag talar om ensamhet tänker jag inte främst på pigga pensionärer runt sjuttio år. De som är etablerade i samhället, som är friska och har vänner, barn och barnbarn att umgås med.
Nej, jag ser framför mig de pensionärer som är över 75 år, där sjukdom och ålderdomssvagheterna har börjat visa sig på olika sätt. Och detta är ingen liten grupp. Många har inget umgänge av helt naturliga skäl. Och barn och barnbarn bor långt från den gamle. Ibland fysiskt och ibland psykiskt. Det kan understundom vara svårt att mötas över generationsgränserna.
Problemet med ensamheten är ingen okänd faktor inom äldreomsorgen. Tvärtom, alla känner till situationen, men det är svårt att hitta bra lösningar. För även i del fall kommunen har aktiv fritids- och terapipersonal och en bra frivilligverksamhet med mera är det ibland svårt att nå fram till en gammal person. Det kan vara svårt att komma innanför skalet och skapa en förtroendefull relation. Den gamle vill och personalen vill, men man når ändå inte varandra. Den gamle är alltför sluten. Efter ett par tre försök ger personalen upp. Och för dessa lägen är kommunen inte rustad. Det finns normalt ingen adekvat utbildad eller kunnig personal.
Det man skulle önska sig är någon form av mjuk uppsökande verksamhet som hade förmågan att tillitsfullt tala med alla. Men i avvaktan på den utopi, bör inte diakoner med flera glömmas bort. De är synnerligen väl skickade att tala med äldre och de kan hjälpa till att bryta upp mången ensamhetssituation. I vissa lägen är en diakon eller diakonissa den bästa friskvårdaren! Men oaktat detta för kommunerna förstärka sina resurser med perosner som är utbildade för äldresamtal.
fredag 17 december 2010
fredag 10 december 2010
Äldreomsorg – Biståndsbesluten skall följas
Som kanske någon läsare känner till är jag ingen förespråkare av nuvarande system med biståndsbeslut inom äldreomsorgen. Men så länge vi har det rådande systemet skall bistånden följas. Och så sker inte alla gånger. Alltför mycket tid och resurser på utförandesidan (produktionen) går åt till att ifrågasätta besluten och internt diskutera besluten. Några exempel - Utförandesidan vill inte göra inköp, man vill inte putsa fönster, Man vill inte duscha brukarna, man vill inte promenera med vårdtagarna. Insatserna anses ligga under yrkeskompetensen. Som om yrkeskompetensen skulle gå före vårdtagarnas behov? Den här typen av ifrågasättande är till förfång för verksamheten och skapar oro hos brukarna och deras anhöriga. Brukaren vet inte om insatsbesluten verkligen gäller, och han eller hon vill inte heller ”bråka” med sin hemtjänst. Brukaren är ju i beroendeställning
Det är inte ovanligt, ja jag vill nog säga, det är relativt vanligt att utförandesidan tycker till och kritiserar biståndsbesluten inför brukarna. Det kan gälla innehåll, avsatt tid, diskussion om man över huvud taget vill utföra insatsen med mera. Ofta kommer kommentarerna i en form som både kränker och oroar brukaren.
Detta ”problem” är mycket större än vad branschen vill vidgå.
Låt oberoende och fristående personer intervjua vårdtagarna och problemet kommer att framstå i tydlig dager. Vill man inte ta till en så stor åtgärd kan man bara fråga några erfarna biståndsbedömare. De kommer att vidimera svårigheterna. För de känner av exakt samma negativism som brukarna gör. Utförandesidan vill ha tiden med inte uppgiften! Det är dags för skärpning på utförandesidan. Men det måste också sägas att problemen idag är mindre än tidigare. Valfriheten inom äldreomsorgen har medfört en successivt ändrad inställning på utförandesidan. Men problemen är långt ifrån borta!
Det är inte ovanligt, ja jag vill nog säga, det är relativt vanligt att utförandesidan tycker till och kritiserar biståndsbesluten inför brukarna. Det kan gälla innehåll, avsatt tid, diskussion om man över huvud taget vill utföra insatsen med mera. Ofta kommer kommentarerna i en form som både kränker och oroar brukaren.
Detta ”problem” är mycket större än vad branschen vill vidgå.
Låt oberoende och fristående personer intervjua vårdtagarna och problemet kommer att framstå i tydlig dager. Vill man inte ta till en så stor åtgärd kan man bara fråga några erfarna biståndsbedömare. De kommer att vidimera svårigheterna. För de känner av exakt samma negativism som brukarna gör. Utförandesidan vill ha tiden med inte uppgiften! Det är dags för skärpning på utförandesidan. Men det måste också sägas att problemen idag är mindre än tidigare. Valfriheten inom äldreomsorgen har medfört en successivt ändrad inställning på utförandesidan. Men problemen är långt ifrån borta!
fredag 3 december 2010
Äldreomsorg – Vissa arbetsgrupper spårar totalt ur – Varför?
Idag skall jag ta upp ett ämne som är på gränsen till tabu inom äldreomsorgen nämligen att vissa arbetslag är undermåliga i sitt arbetssätt. Sådana grupper medför stor skada för brukaren. Det här är svårt att skriva om utan att det blir tarvligt, men jag gör ett försök.
De är inte så att dålig arbetskultur uppstår momentant - Ena dagen bra, andra urusel. Nej, det tar en viss tid för en grupp att sänka kulturen till en oacceptabelt låg nivå. Vissa förhållanden är alltid för handen. Gruppen har bytt sin närmaste chef ett antal gången under en relativt kort tid. Detta är ett tydligt varningstecken. Vidare är förvaltningsledningen ett gäng abstrakta narcissistiska personligheten. Den vanligaste produktionsfaktorn som alla talar om är ekonomin. Ord som brukare, vårdtagare, patient eller kvalitet med flera nämns aldrig. Föreligger dessa tre faktorer – täta chefsbyten, omogen förvaltningsledning och mycket brukarfrånvänt ekonomiprat – Ja, då har vi de viktigaste förutsättningar för att en urusel arbetskultur skall kunna bildas. Då kan personalen i arbetslaget lugnt avsäga sig sin moral för den är inte längre nödvändig.
Men inte ens en låg disciplin kommer ögonblickligt. Den smyger sig sakta på och söker sig fram. Den vinner successiv terräng när det inte finns några korrigerande krafter. Och det är alltid brukaren som drabbas. Personalen låter bli att byta blöja, man hoppar över olika insatser, man förlänger rasterna med halvtimmar, vid inköp till brukaren glider det med en vara för eget bruk, man kallar inte vårdtagarna vid namn – de får heta något nedsättande istället. Man går hem en timma tidigare och kommer gärna en halvtimme för sent. Man rusar in till brukaren utan att knacka och man rusar ut igen med samma eller högre hastighet. Man hånar brukaren verbalt. Ja, listan över missgrepp kan göras lång.
Men det värsta är att gruppen överhuvudtaget inte tar ansvar för brukarens liv och hälsa. Faller brukaren kan han eller hon få ligga hela natten på golvet. Är brukaren svag med mat och dryck är det ingen som slår larm. Konsekvenserna kan bli förskräckliga och i värsta fall leda till döden. Nu skall vi inte förledas tro att alla i en urspårad grupp är illasinnade människor. Kanske ingen överhuvudtaget är det. Men ett förhållande är otvivelaktigt närvarande – minst en tredje del av personalen är urartade. Och dessa personer är ofta informella ledare.
Att vårda är att värdera. Och värderar man brukarna lågt blir vården därefter. Människosynen ger underlaget för hur omsorgen av de äldre kommer att genomföras. Vad kan göras? Det vanligaste är att man sätter in stöd till gruppen i form av utbildning och i form av handledning. Inte att förakta, men det som behövs är att förvaltningsledningen avlägsnas, så att en övergripande ny kultur kan bildas. Och detta sker sällan och därför upprepas vårdskandalerna gång på gång av samma grupper. Inom äldreomsorgen måste vi lära oss att se verkligheten utan färgade glasögon. Dålig vård skall inte accepteras. Så de så!!
De är inte så att dålig arbetskultur uppstår momentant - Ena dagen bra, andra urusel. Nej, det tar en viss tid för en grupp att sänka kulturen till en oacceptabelt låg nivå. Vissa förhållanden är alltid för handen. Gruppen har bytt sin närmaste chef ett antal gången under en relativt kort tid. Detta är ett tydligt varningstecken. Vidare är förvaltningsledningen ett gäng abstrakta narcissistiska personligheten. Den vanligaste produktionsfaktorn som alla talar om är ekonomin. Ord som brukare, vårdtagare, patient eller kvalitet med flera nämns aldrig. Föreligger dessa tre faktorer – täta chefsbyten, omogen förvaltningsledning och mycket brukarfrånvänt ekonomiprat – Ja, då har vi de viktigaste förutsättningar för att en urusel arbetskultur skall kunna bildas. Då kan personalen i arbetslaget lugnt avsäga sig sin moral för den är inte längre nödvändig.
Men inte ens en låg disciplin kommer ögonblickligt. Den smyger sig sakta på och söker sig fram. Den vinner successiv terräng när det inte finns några korrigerande krafter. Och det är alltid brukaren som drabbas. Personalen låter bli att byta blöja, man hoppar över olika insatser, man förlänger rasterna med halvtimmar, vid inköp till brukaren glider det med en vara för eget bruk, man kallar inte vårdtagarna vid namn – de får heta något nedsättande istället. Man går hem en timma tidigare och kommer gärna en halvtimme för sent. Man rusar in till brukaren utan att knacka och man rusar ut igen med samma eller högre hastighet. Man hånar brukaren verbalt. Ja, listan över missgrepp kan göras lång.
Men det värsta är att gruppen överhuvudtaget inte tar ansvar för brukarens liv och hälsa. Faller brukaren kan han eller hon få ligga hela natten på golvet. Är brukaren svag med mat och dryck är det ingen som slår larm. Konsekvenserna kan bli förskräckliga och i värsta fall leda till döden. Nu skall vi inte förledas tro att alla i en urspårad grupp är illasinnade människor. Kanske ingen överhuvudtaget är det. Men ett förhållande är otvivelaktigt närvarande – minst en tredje del av personalen är urartade. Och dessa personer är ofta informella ledare.
Att vårda är att värdera. Och värderar man brukarna lågt blir vården därefter. Människosynen ger underlaget för hur omsorgen av de äldre kommer att genomföras. Vad kan göras? Det vanligaste är att man sätter in stöd till gruppen i form av utbildning och i form av handledning. Inte att förakta, men det som behövs är att förvaltningsledningen avlägsnas, så att en övergripande ny kultur kan bildas. Och detta sker sällan och därför upprepas vårdskandalerna gång på gång av samma grupper. Inom äldreomsorgen måste vi lära oss att se verkligheten utan färgade glasögon. Dålig vård skall inte accepteras. Så de så!!
fredag 26 november 2010
Äldreomsorg – Tänk att inte få kissa när man behöver
Många äldre med hemtjänst klarar inte på egen hand många delar i vardagen. Man kan behöva hjälp med att stiga upp, gå på toa, gå och lägga sig med mera. Många av insatserna går att planera och schemalägga, men långt ifrån alla..
Det kan hända mycket i en äldre persons liv som inte går att planera bort. Den gamle kan till exempel ramla ur sängen, eller snava och bli liggandes på golvet. Men till det inte planerbara hör också så odramatiska händelser såsom att gå på toa. Detta behov kan uppstå lite när som helst på dygnet och för att hjälpa till har kommunerna rutiner både dag och natt. Lösningarna varierar från kommun till kommun, men alla bygger på att den gamle larmar eller ringer och sedan kommer hemtjänsten eller nattpatrull och hjälper till. Detta är ett på pappret säkert och bra system. Men verkligheten visar ibland på något annat.
Från att den gamle larmar för behov av ett toabesök till dess vederbörande får hjälp kan det ta en timma. Och ibland mer. Låter kanske inte mycket när man ser det så här i text, men om man är rörelsehindrad och lätt inkontinent kan det bli en outhärdlig lång väntetid. Fast att en timma är en ohärdligt lång tid inser nog de flesta som stått i kön till en toalett.
Att en gammal människa får vänta en timma på toabesöket är inget undantagsfall. Så långa väntetider är närmast regel. Många kommuner har till och med policies och värdegrunder som säger att vid larm om toalettbesök skall personal vara på plats inom cirka en timme. Och många kommuner ser inte toabesök som ett prioriterat larm.
Det finns väl inte så mycket mer att säga än att gamla människor skall få gå på toaletten när de behöver. Ju äldre man är, desto svårare är det att hålla sig. En timmas väntetid är orimlig verklighet. Väntetiden skall räknas i minuter istället!
Det kan hända mycket i en äldre persons liv som inte går att planera bort. Den gamle kan till exempel ramla ur sängen, eller snava och bli liggandes på golvet. Men till det inte planerbara hör också så odramatiska händelser såsom att gå på toa. Detta behov kan uppstå lite när som helst på dygnet och för att hjälpa till har kommunerna rutiner både dag och natt. Lösningarna varierar från kommun till kommun, men alla bygger på att den gamle larmar eller ringer och sedan kommer hemtjänsten eller nattpatrull och hjälper till. Detta är ett på pappret säkert och bra system. Men verkligheten visar ibland på något annat.
Från att den gamle larmar för behov av ett toabesök till dess vederbörande får hjälp kan det ta en timma. Och ibland mer. Låter kanske inte mycket när man ser det så här i text, men om man är rörelsehindrad och lätt inkontinent kan det bli en outhärdlig lång väntetid. Fast att en timma är en ohärdligt lång tid inser nog de flesta som stått i kön till en toalett.
Att en gammal människa får vänta en timma på toabesöket är inget undantagsfall. Så långa väntetider är närmast regel. Många kommuner har till och med policies och värdegrunder som säger att vid larm om toalettbesök skall personal vara på plats inom cirka en timme. Och många kommuner ser inte toabesök som ett prioriterat larm.
Det finns väl inte så mycket mer att säga än att gamla människor skall få gå på toaletten när de behöver. Ju äldre man är, desto svårare är det att hålla sig. En timmas väntetid är orimlig verklighet. Väntetiden skall räknas i minuter istället!
fredag 19 november 2010
Äldreomsorg – En verksamhet med svår chefskultur
Från tid till annan kommer det i media fram uppgifter om vanvård och andra missförhållanden inom äldreomsorgen. Det är ju inte utan man undrar hur det är ställt inom denna samhällsverksamhet. Saknas det vanligt sunt förnuft, eller? Frågan är berättigad.!
En sak kan nog slås fast direkt! Det finns boenden och hemtjänster som fungerar bra. Men det finns också ställen som är för bedrövliga. Vi har läst om dem i tidningen och vi kommer framöver att få ta del av nya skandaler. Var så säkra! Man kan undra om det är fel på enhetscheferna eller personalen eller något annat. Kanske är det fel på politiken. Svaren kan naturligtvis variera, men ett kännetecknande drag inom problemverksamheterna är förekomsten av en besvärlig förvaltningskultur. Och för denna är förvaltningschefen ansvarig. Jag tror inte det finns någon kommunal verksamhet, där man ibland låter förvaltningskulturen spåra ur så fullständigt som inom äldreomsorgen.
Den lokala chefen på ett boende eller så vill, men kan inte vara chef och ta sitt ansvar. Han eller hon sitter fast i förvaltningsledningens klor eller i administrationens fasta grepp. Det finns inga frihetsgrader för egen handling. Enhetscheferna och personalen är mentalt fastlåsta i en tvångströja. Enhetschefens hela fokus ligger uppåt för att vårda och bekräfta förvaltningsledningens egenbild och -fixering. Till vårdtagarna och verksamheten finns det inte tid och ork. Där denna narcissistiska kultur råder, där kommer det att uppstå grund för vanvård.
Förvaltningar som hamnat i detta förlamande läge kan inte komma ur det av egen kraft. Socialstyrelsen och internrevisionen kan skriva hur många rapporter som helst. Det blir ingen ändring. Problemen består. Nej, i detta läge finns bara en lösning – Det måste rensas på högsta chefsnivå. Minst fem av de centrala cheferna, inklusive förvaltningschefen, måste ges respass. De skall bort från verksamheten och helst från kommunen. Sedan kan man börja om och bygga upp en ny och normalare företagskultur. Och det märkliga är att när cheferna försvinner ändrar hela organisationen sin inställning och hållning i stort sett momentant. Enhetscheferna och personalen blir helt plötsligt normala i sitt omvårdnadstänk!
En sak kan nog slås fast direkt! Det finns boenden och hemtjänster som fungerar bra. Men det finns också ställen som är för bedrövliga. Vi har läst om dem i tidningen och vi kommer framöver att få ta del av nya skandaler. Var så säkra! Man kan undra om det är fel på enhetscheferna eller personalen eller något annat. Kanske är det fel på politiken. Svaren kan naturligtvis variera, men ett kännetecknande drag inom problemverksamheterna är förekomsten av en besvärlig förvaltningskultur. Och för denna är förvaltningschefen ansvarig. Jag tror inte det finns någon kommunal verksamhet, där man ibland låter förvaltningskulturen spåra ur så fullständigt som inom äldreomsorgen.
Den lokala chefen på ett boende eller så vill, men kan inte vara chef och ta sitt ansvar. Han eller hon sitter fast i förvaltningsledningens klor eller i administrationens fasta grepp. Det finns inga frihetsgrader för egen handling. Enhetscheferna och personalen är mentalt fastlåsta i en tvångströja. Enhetschefens hela fokus ligger uppåt för att vårda och bekräfta förvaltningsledningens egenbild och -fixering. Till vårdtagarna och verksamheten finns det inte tid och ork. Där denna narcissistiska kultur råder, där kommer det att uppstå grund för vanvård.
Förvaltningar som hamnat i detta förlamande läge kan inte komma ur det av egen kraft. Socialstyrelsen och internrevisionen kan skriva hur många rapporter som helst. Det blir ingen ändring. Problemen består. Nej, i detta läge finns bara en lösning – Det måste rensas på högsta chefsnivå. Minst fem av de centrala cheferna, inklusive förvaltningschefen, måste ges respass. De skall bort från verksamheten och helst från kommunen. Sedan kan man börja om och bygga upp en ny och normalare företagskultur. Och det märkliga är att när cheferna försvinner ändrar hela organisationen sin inställning och hållning i stort sett momentant. Enhetscheferna och personalen blir helt plötsligt normala i sitt omvårdnadstänk!
fredag 12 november 2010
Omsorg - Varför håller vi på med kvalitetsarbete?
I hälso- och sjukvårdslagen liksom i socialtjänstlagen finns krav på aktivt kvalitetsarbete. Men, om vi för en stund bortser från detta, varför håller vi på med kvalitetsarbete egentligen? För att minska antalet felhandlingar och få bättre säkerhet, är kanske det självklara svaret. Men leder kvalitetsarbetet till säkrare vård? Nja, jag är inte helt övertygad. Skulle det kunna vara så att kvalitetsarbetet leder bort från säkerheten? Kanske, det verkar inte vara någon som vet.
På femtiotalet hade vi begreppet svensk kvalitet. Det stod för bra produkter och något att lita på. Efterhand kom detta begrepp att successivt tappa innehåll. På nittotalet fick vi ett blomstrande återfödande av kvalitetstänkandet och kvalitetsarbetet i organisationerna - Nu mest som tjänstekvalitet. Kanske för att antalet felhandlingar hade börjat öka närmast lavinarat. Vi fick också en tilltagande forskning. Men det märkliga är att forskningen aldrig ställt sig frågan – Varför börjar vi syssla med kvalitetsarbete? Och vad är de verliga orsakerna till detta? Det grundläggande ledet har forskarna hoppat över, man har helt koncenterat på att ge begreppet ett innehåll. Och det är ju märkligt. Hur skall vi kunna ta fram adekvata svar om vi inte ställer de rätta grundläggande frågorna?
För det är kanske så att antalet felhandlingar på inte sätt är korrelerat till kvalitetsarbetet. Att handla rätt och förstå säkerhetstänkande kanske sitter i helt andra faktorer? Trots ett aktivt kvalitetsarbete med rutiner och värdegrunder inom vård och omsorgen är kvaliteten uruselt låg på sina håll. Detta är verkligen något för forskningen att klarlägga! Vad blockerar kvaliteten!
Jag misstänker att problemen egentligen är både kulturella och organisatoriska. Kort sagt – vi behöver chefer som kan jobbet och vi behöver en chefer som kan sätta en god arbetskultur. Det är bara att vänta på att även forskningen skall upptäcka det självklara.
På femtiotalet hade vi begreppet svensk kvalitet. Det stod för bra produkter och något att lita på. Efterhand kom detta begrepp att successivt tappa innehåll. På nittotalet fick vi ett blomstrande återfödande av kvalitetstänkandet och kvalitetsarbetet i organisationerna - Nu mest som tjänstekvalitet. Kanske för att antalet felhandlingar hade börjat öka närmast lavinarat. Vi fick också en tilltagande forskning. Men det märkliga är att forskningen aldrig ställt sig frågan – Varför börjar vi syssla med kvalitetsarbete? Och vad är de verliga orsakerna till detta? Det grundläggande ledet har forskarna hoppat över, man har helt koncenterat på att ge begreppet ett innehåll. Och det är ju märkligt. Hur skall vi kunna ta fram adekvata svar om vi inte ställer de rätta grundläggande frågorna?
För det är kanske så att antalet felhandlingar på inte sätt är korrelerat till kvalitetsarbetet. Att handla rätt och förstå säkerhetstänkande kanske sitter i helt andra faktorer? Trots ett aktivt kvalitetsarbete med rutiner och värdegrunder inom vård och omsorgen är kvaliteten uruselt låg på sina håll. Detta är verkligen något för forskningen att klarlägga! Vad blockerar kvaliteten!
Jag misstänker att problemen egentligen är både kulturella och organisatoriska. Kort sagt – vi behöver chefer som kan jobbet och vi behöver en chefer som kan sätta en god arbetskultur. Det är bara att vänta på att även forskningen skall upptäcka det självklara.
fredag 5 november 2010
Äldreomsorg – Tillsynsmyndigheterna är för slappa
I media kan vi ta del av märkliga saker inom äldreomsorgen. De äldre får inte duscha, personal glömmer ge mediciner, brukarna lider undernäring och vätskebrist, vårdtagarna ligger i nerkissade sängar, patienterna blir utsatta för stölder, det förekommer fysiska och psykiska övergrepp – Ja, det förekommer till och med försummelser som leder till dödsfall.
Ser äldreomsorgen och verkligheten ut så här? Ja, på vissa håll gör den det. Ingen kan eller får blunda för detta hemska faktum. Men det måste samtidigt sägas att en majoritet av äldreomsorgen sköts på ett bra eller acceptabelt sätt. Men det finns ställen och verksamheter som är så förskräckliga och man inte borde få ha hand om äldre. Och det märkliga är att dessa ställen inte är okända för våra tillsynsmyndigheter. Tvärtom! Många vårdboenden har vid flera tillfällen blivit föremål för Socialstyrelsens, och tidigare länsstyrelsens, uppmärksamhet.
Visst skrivs det en rapport efter inträffad ”försummelse”. Visst lovas det åtgärder. Men åtgärderna stannar vid löften. I och med en överlämnad rapport har tillsynsmyndigheten gjort sitt. Och ganska snart kan vi inom verksamheten snart ta del av en ny skandal. Ny tillsyn sker och ny rapport skrivs. Så rullar det på. Systemet är nöjt, men absolut inte vårdtagarna eller deras anhöriga.
Min fråga är lika självklar som berättigad – Hur kan detta få fortgå? Vill eller vågar inte tillsynsmyndigheterna visa på de verkliga bristerna? Och vågar de inte sätta stopp för missförhållandena? Det ju deras uppgift! Den verkliga bristen på dessa fördömda ställen är inte bristen på nedtecknade rutiner. Nej, den verkliga bristen är en i alla delar inkompetent ledning. En ledning som inte förmår sätta den rätta kulturen i verksamheten.
Och en kultur sätts inte främst i skrivna eller talade ord. Den sätts i handling. Det gäller för den högste chefen att i praktiken göra rätt. Sen sprider sig moralen som en vind ner genom organisationen. Men är den högste en abstrakt självcentrerad figur utan relationsorienterat ledarskap går det åt fanders. Jag vågar påstå att i de boenden och hemtjänstverksamheter som ofta blir föremål för tillsyn, finns chefer som inte lämpliga för sitt jobb. Tar inte politiken sitt ansvar och avlägsnar dessa chefer måste tillsynsmyndigheterna kräva det! För vårdtagarnas skull. Och för äldreomsorgens trovärdighets skull!
Ser äldreomsorgen och verkligheten ut så här? Ja, på vissa håll gör den det. Ingen kan eller får blunda för detta hemska faktum. Men det måste samtidigt sägas att en majoritet av äldreomsorgen sköts på ett bra eller acceptabelt sätt. Men det finns ställen och verksamheter som är så förskräckliga och man inte borde få ha hand om äldre. Och det märkliga är att dessa ställen inte är okända för våra tillsynsmyndigheter. Tvärtom! Många vårdboenden har vid flera tillfällen blivit föremål för Socialstyrelsens, och tidigare länsstyrelsens, uppmärksamhet.
Visst skrivs det en rapport efter inträffad ”försummelse”. Visst lovas det åtgärder. Men åtgärderna stannar vid löften. I och med en överlämnad rapport har tillsynsmyndigheten gjort sitt. Och ganska snart kan vi inom verksamheten snart ta del av en ny skandal. Ny tillsyn sker och ny rapport skrivs. Så rullar det på. Systemet är nöjt, men absolut inte vårdtagarna eller deras anhöriga.
Min fråga är lika självklar som berättigad – Hur kan detta få fortgå? Vill eller vågar inte tillsynsmyndigheterna visa på de verkliga bristerna? Och vågar de inte sätta stopp för missförhållandena? Det ju deras uppgift! Den verkliga bristen på dessa fördömda ställen är inte bristen på nedtecknade rutiner. Nej, den verkliga bristen är en i alla delar inkompetent ledning. En ledning som inte förmår sätta den rätta kulturen i verksamheten.
Och en kultur sätts inte främst i skrivna eller talade ord. Den sätts i handling. Det gäller för den högste chefen att i praktiken göra rätt. Sen sprider sig moralen som en vind ner genom organisationen. Men är den högste en abstrakt självcentrerad figur utan relationsorienterat ledarskap går det åt fanders. Jag vågar påstå att i de boenden och hemtjänstverksamheter som ofta blir föremål för tillsyn, finns chefer som inte lämpliga för sitt jobb. Tar inte politiken sitt ansvar och avlägsnar dessa chefer måste tillsynsmyndigheterna kräva det! För vårdtagarnas skull. Och för äldreomsorgens trovärdighets skull!
fredag 29 oktober 2010
Funktionsnedsättning – Livet är sannerligen inte gott för alla
Socialstyrelsens pressmeddelande, 2010-06-10 ”Funktionshindrade har betydligt sämre levnadsvillkor än genomsnittssvensken. En ny rapport visar att deras ekonomi är sämre, utbildningsnivån lägre och förankringen på arbetsmarknaden svagare. Särskilt utsatta är psykiskt sjuka 20-29-åringar som ofta lever på ekonomiskt bistånd, säger Socialstyrelsens överdirektör Håkan Ceder. ”
Socialstyrelsens pressmeddelande, 2010-06-22 ”Psykiskt sjuka dör betydligt oftare än andra i sjukdomar som går att förebygga eller behandla. En lungcancerpatient med psykisk sjukdom löper 50 procent större risk att dö till följd av cancern än andra. Det visar Socialstyrelsens utvärdering av vuxenpsykiatrin i Sverige.”
Gång på gång påminns vi om rådande brister i likvärdigheten i vårt samhälle. Alla känner till bristerna - även vi vanliga medborgare, liksom våra myndigheter och förtroendevalda. Trots det består problemen år ut och år in. Och inte nog med att situationen är välbekant, alla inser och tillstår behovet av förändring. Men likväl händer inget!
Man får gå några decennier tillbaka för att finna ett äkta och genuint intresse för handikappfrågorna i det politiska livet. Då var det mindre rapporter och mindre prat, och mera verkstad och åtgärder. Visst finns det en och annan eldsjäl nu också, men i huvudsak ägnar sig politiken år helt andra frågor. Och skulle allmänpolitiken tangera handikappfrågorna så handlar det om försvagningar eller försämring. Så har det varit i årtionden.
Men ibland undrar jag om det är ”åtgärder” som främst skall till. De blir ofta bara politiska evenemang. Det jag främst tror skall till är en allmän ändrad inställning och större samhällslojalitet. Politikerna måste föregå i tanke och handling och visa på det självklara i att alla i samhället skall ha bra villkor. Detta oavsett under vilka förutsättningar eller omständigheter vi gjorde entré i jordelivet. Om denna vilja och insikt finns anpassar sig samhällets författningar och praxis ganska snart. Så skedde tidigare och så kan ske än en gång!
Socialstyrelsens pressmeddelande, 2010-06-22 ”Psykiskt sjuka dör betydligt oftare än andra i sjukdomar som går att förebygga eller behandla. En lungcancerpatient med psykisk sjukdom löper 50 procent större risk att dö till följd av cancern än andra. Det visar Socialstyrelsens utvärdering av vuxenpsykiatrin i Sverige.”
Gång på gång påminns vi om rådande brister i likvärdigheten i vårt samhälle. Alla känner till bristerna - även vi vanliga medborgare, liksom våra myndigheter och förtroendevalda. Trots det består problemen år ut och år in. Och inte nog med att situationen är välbekant, alla inser och tillstår behovet av förändring. Men likväl händer inget!
Man får gå några decennier tillbaka för att finna ett äkta och genuint intresse för handikappfrågorna i det politiska livet. Då var det mindre rapporter och mindre prat, och mera verkstad och åtgärder. Visst finns det en och annan eldsjäl nu också, men i huvudsak ägnar sig politiken år helt andra frågor. Och skulle allmänpolitiken tangera handikappfrågorna så handlar det om försvagningar eller försämring. Så har det varit i årtionden.
Men ibland undrar jag om det är ”åtgärder” som främst skall till. De blir ofta bara politiska evenemang. Det jag främst tror skall till är en allmän ändrad inställning och större samhällslojalitet. Politikerna måste föregå i tanke och handling och visa på det självklara i att alla i samhället skall ha bra villkor. Detta oavsett under vilka förutsättningar eller omständigheter vi gjorde entré i jordelivet. Om denna vilja och insikt finns anpassar sig samhällets författningar och praxis ganska snart. Så skedde tidigare och så kan ske än en gång!
fredag 22 oktober 2010
Äldreomsorg - Biståndsbedömning och de reella behoven
Jag vet inte om äldreomsorgen dras med fler problem än andra branscher. Varje jobb och verksamhet har sina svårigheter. Inom skolan t.ex. har vi ett gränssnitt barn/föräldrar som kan vara besvärligt. Lärarna kan ”hantera” barnen, men föräldrarnas krav och synpunkter kan vara nog så besvärliga att tillmötesgå. När det gäller tekniska hjälpmedel för barn har vi motsvarande problem. Ibland tar föräldrarnas krav, önskemål och synpunkter över i en utprovningssituation till förfång för barnet och dess inflytande. I båda exemplen fordras en fingertoppskänsla från lärarnas resp. förskrivarens (ordinatörens) sida för att resultaten skall bli bra.
Inom äldreomsorgen finns ett motsvarande problem när det gäller vårdtagarens önskemål kontra anhörigas önskemål. Ett exempel - Inte alltför sällan vill barnen att mamma eller pappa skall flytta till ett särskilt boende, långt innan den ”gamle” själv känner detta behov. De anhörigas längtan efter egen trygghet tar över vårdtagarens reella behov. Detsamma gäller också andra insatser såsom städning, matlagning och promenader. De anhöriga vill av hjärtat mer än brukaren. Och det ligger i saken natur att vi alla vill våra föräldrar gott. De allra flesta biståndsbedömare är medvetna om de anhörigas tryck i olika frågor. Men det vi inte vet i vet är i vilken utsträckning biståndsbedömarna i realiteten faller undan för anhörigas påtryckning.
Jag säger nu inte att beslutet om insatserna skulle vara fel, jag säger bara att många insatser sannolikt kommer alltför tidigt, vilket faktiskt medför extra kostnader och att den gamle fråntas funktioner och förmågor som han eller hon egentligt har kvar. De anhörigas välvilja blir för brukaren passiviserande och kanske till och med kontraproduktivt för hälsan. Biståndsenheten vill inte gärna vidgå att man överhjälper, men frågar man utförandeenheterna får man en annan bild. Resurserna är snedfördelade. Jag vet inte vem som har rätt! Författaren av dessa ord har aldrig sett någon undersökning i detta ämne. Bäste läsare, känner du till någon publikation kan du väl tipsa om den.
Inom äldreomsorgen finns ett motsvarande problem när det gäller vårdtagarens önskemål kontra anhörigas önskemål. Ett exempel - Inte alltför sällan vill barnen att mamma eller pappa skall flytta till ett särskilt boende, långt innan den ”gamle” själv känner detta behov. De anhörigas längtan efter egen trygghet tar över vårdtagarens reella behov. Detsamma gäller också andra insatser såsom städning, matlagning och promenader. De anhöriga vill av hjärtat mer än brukaren. Och det ligger i saken natur att vi alla vill våra föräldrar gott. De allra flesta biståndsbedömare är medvetna om de anhörigas tryck i olika frågor. Men det vi inte vet i vet är i vilken utsträckning biståndsbedömarna i realiteten faller undan för anhörigas påtryckning.
Jag säger nu inte att beslutet om insatserna skulle vara fel, jag säger bara att många insatser sannolikt kommer alltför tidigt, vilket faktiskt medför extra kostnader och att den gamle fråntas funktioner och förmågor som han eller hon egentligt har kvar. De anhörigas välvilja blir för brukaren passiviserande och kanske till och med kontraproduktivt för hälsan. Biståndsenheten vill inte gärna vidgå att man överhjälper, men frågar man utförandeenheterna får man en annan bild. Resurserna är snedfördelade. Jag vet inte vem som har rätt! Författaren av dessa ord har aldrig sett någon undersökning i detta ämne. Bäste läsare, känner du till någon publikation kan du väl tipsa om den.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
Inlägg
