Äldreomsorgs - RUT

Det är inte att undra på att RUT blivit så omtyckt bland våra äldre. Dels får man en service värd namnet, dels får man det till en rimlig kostnad. Och man får det utan byråkrati. Bara en sån sak – Tänk att slippa dra sitt liv för en ung vikarierande blivande socionom. Man slipper all myndighetskultur och all förnumstighet!

En vanlig uppfattning är att RUT bara omfattar städning eller så enligt skatteverkets snävaste normer. Men så verkar det inte vara. Skatteverkets tillämpning omfattar i princip alla tjänster som normalt finns inom den kommunala hemtjänsten. Det innebär att tvätt, inköp, klädvård, ledsagning, matlagning, personlig hygien, på- och avklädning och matning är exempel på sådant som omfattas av RUT. Och därtill kommer högt värderade faktorer såsom flexibilitet, påverkan och valfrihet. Faktorer som den kommunala hemtjänsten inte förstår att sätta särskilt högt. Jag måste väl i samma andetag säga att skuggan faller tyngre över hemtjänstledningarna än över personalen. De senare vill förändra och förbättra, men har inte en chans i den rigida byråkratin.

Utan tvekan har RUT kommit för att stanna. Visst kan det ändras och fingras beroende på skiftande riksdagsmajoriteter, men möjligheten till egen påverkan för den enskilde kommer sannolikt inte att kunna inskränkas. Leve RUT för de äldre. Leve frihet för de äldre.

Funktionsnedsättning - Hemtjänst och boendestöd

I april 2011 sa socialstyrelsen följande i ett nyhetsmeddelande

”Den 1 oktober 2011 hade 45 900 personer under 65 års ålder med funktionsnedsättning minst en insats enligt socialtjänstlagen från sin kommun. Hemtjänst i ordinärt boende har tidigare varit den vanligaste insatsen, men nu är det fler som får boendestöd.”

Jaha, och vad är det för tänkvärt med detta då? Det här är intressant så tillvida att socialtjänsterna i ökande utsträckning har börjat ta sitt eget och bättre ansvar för SoL-insatsen till personer med funktionsnedsättning. Tidigare skyfflade man över utförandet till hemtjänsten som inte är det minsta lämpade för detta. Hemtjänsten är van att umgås med äldre och har ingen ordentlig utbildning eller annan kompetens för att hjälpa yngre med funktionsnedsättning.

Utvecklingen föder hopp om en fortsättning! Nu kanske vi också snart får se ett slut på kommunernas oskick att placera unga funktionsnedsatta personen på äldreboenden. Det är förskräckligt att detta missbruk har fått pågå år efter år. Det förstår var och en att en ung person med funktionsnedsättning inte har mycket gemensamt med äldre och ibland dementa personer.

En annan intressant aspekt i nyhetsmeddelandet är att – ”Ungefär lika många kvinnor som män under 65 års ålder har boendestöd, medan det är fler kvinnor än män som har hemtjänst.”

Socialtjänsten klarar således av jämställdheten mycket bättre än hemtjänsten. Den senare har i alla år diskriminerat männen. (Kanske för att det mestadels är kvinnor som beviljat insatserna?)

Äldreomsorg - Stimulansbidrag

I  juni månad, 2012 skickade socialstyrelsen ut ett nyhetsmeddelande

”Socialstyrelsen har under 2011 delat ut medel som ska bidra till bättre kvalitet i äldreomsorgen. Kommuner och landsting har med hjälp av dessa statliga medel kunnat anställa och utbilda personal samt drivit projekt inom bland annat rehabilitering.

Mellan åren 2007 och 2011 har Socialstyrelsen, på uppdrag av regeringen, betalat ut totalt 4,9 miljarder kronor till kommuner och landsting. Syftet med stimulansmedlen är att höja kvaliteten..”

Det här är bara byråkratisk trams som saknar all betydelse i äldreomsorgen. Tala om att slänga pengar i sjön. Denna typ av insatser ger inte någon egentlig kvalitetshöjning eller annan positiv effekt. Möjligtvis kan de ge upplevelser åt en massa byråkrater som reser runt på konferenser och sedan kommer hem och plågar sin personal med en massa nytt struntprat.  Den enda synliga effekten i den nära verksamheten är att de påtvingade meningslösa utbildningarna stjäl tid ifrån vården.  Socialstyrelsen skulle hålla sig för god för att hålla på med sådana kvasiinsatser. Tala om redundant arbete!

Nej, socialstyrelsens viktigaste uppgift är att ställa krav på dem som ansvarar för äldreomsorgen, samt därtill att följa upp att kraven innehålls. Sluta lek tomte och mysfarbror, utan ta ett ordentligt tag om den viktiga uppgiften att ställa krav på kommunerna och verksamheterna. Visst, man blir då inte lika uppskattad av kommunerna med flera, men alla anställda och alla brukarna skulle däremot jubla om det åter blevo ordning på torpet inom äldreomsorgen. Lekstugan måste stängas för gott. 

Äldreomsorg - Dålig kunskapsutveckling

Det är konstigt att det har varit så lite verksamhetsutveckling inom äldreomsorgen som det faktiskt har varit. Eller skall man egentligen säga verksamhetsinveckling? I stort sett ser äldrevården idag ut som den gjorde för fyrtio - femtio år sedan. Och skall verksamheten betygsättas blir nog betyget ett snäpp lägre än det som 1970 års verksamhet förtjänade.

Ibland jämför jag med en annan sektor som stod stilla i drygt 100 år nämligen odontologin. Visst tillkom det lite snabba tryckluftsborrar och så, men i princip borrade man upp tanden och fyllde med amalgam, om man inte drog ut den. Men så beslöt regeringen 1995 om annat. Man började fasa ut amalgamet. Och helt plötsligt gick det inte bara bra utan tom bättre med annat tandfyllnadsmaterial. Och detta uppifrån kommande tryck inom en viss sektor drog igång en utveckling inom hela verksamheten.

Så åter till äldreomsorgen.  Kanske är det så att de inneboende krafterna inom äldreomsorgen är för svaga. Vi kommer aldrig att få någon ordentlig verksamhetsutveckling om det inte kommer en press från regering och riksdag. I vart fall verkar en del parter såsom SKL och socialstyrelsen med flera inte vara riktigt vuxna sina roller. Man driver inga frågor, man bara speglar verkligheten. Man flyter bekvämt med i olika åsiktsvindar.

Särskilt allvarligt är situationen inom området demens. Detta är en sluten värld som de flesta av oss inte så lätt har tillgång till. Men fy vilken så kallad vård/omsorg som där bedrivs idag. Vårdtagarna driver fritt runt på avdelningarna utan någon form av sysselsättning. Man bråkar med varandra, slår varandra och kastar otidigheter omkring sig. Inte av ondska eller så, utan som en följd av sjukdomstillståndet och avsaknaden av sysselsättning. Och avdelningarna är stora och underbemannade. Ljudnivån hög och ordningen totalt obefintlig. Och vårdtagarna är rent ut sagt smutsiga och otvättade. Och oftast avmagrade. Detta är verkligheten inom en del kommuner, ja alltför många

Så såg det sannerligen inte ut 1970. Alla fick då ordenlig morgonhygien. Patienterna aktiverades med hjälp av terapiavdelningen. Och de som behövde fick hjälp att äta. Visst hade man ibland landstinget kläder, men ingen gick omkring med solkiga och sönderrivna kläder.

Nej, skall det bli bättre ordning inom äldreomsorgen måste opinionstrycket öka. Men framför allt måste rikspolitiken vakna och börja ställa ordentliga krav på äldreomsorgens huvudmän. Räcker det inte med socialstyrelsens nya krav på bemanning? Hoppas kan man alltid, men jag tror inte det i praktiken biter på huvudmännen. När det gäller äldreomsorgen talar man med dubbla tungor. En offentlig retorik, och en som gäller i verkligheten. Det behövs ett ordentligt tryck som inrymmer både vite och ett personligt ansvar för dem som har ansvaret.

Funktionsnedsättning – Tänk om vi alla kunde åka på bussemester!

Idag kan många av oss åka på bussresor i Sverige och ut i Europa. Det är både bekvämt och relativt billigt. Tänk att kunna få se och besöka såväl Kolmården, som Nordkap och Capri. Men denna möjlighet står inte till buds för alla. Personer med funktionsnedsättning i form av rörelseproblem eller synskada (med flera) är så gott som uteslutna. De förra kommer inte ens upp på bussen och de senare har svårt att få med ledsagare till rimligt pris. Och skulle man mot alla förutsättningar lyckas krångliga sig upp på bussen så finns det i alla fall inte några säten anpassade för personer med rullstol eller på annat sätt rörelsenedsatta.
 

Nej, långfärder uti Europa eller vårt eget land är inte lika enkelt för alla. Visst finns det särskilda resor och tom resebyråer som företrädesvis är inriktade på funktionsnedsättningar. Men utbudet är begränsat och kostnaderna är avsevärt mycket högre än för andra resor. Men låt mig direkt få säga – Heder åt dessa researrangörer. Jag lyfter på hatten för alla goda banbrytare. Men jag tycker det är synd att de vanliga bussresorna inte är skyldiga att ha handkappanpassning. Eller åtminstone av egen kraft såg till att påbörja en utveckling vid upphandling av bussar eller entreprenör. Det handlar inte om några oöverstigliga kostnader.

Följande saxas från Handisams hemsida ” I ett tillgängligt samhälle kan alla människor delta jämlikt oavsett funktionsförmåga. Det är målet för den svenska handikappolitiken. Det är en bit kvar till målet.” Och i dessa två utsagor kan man oreserverat instämma. Samhället handlar om oss alla och vår lika rätt att finnas till och verka. Och som sagt – det är långt innan vi alla på jämlika villkor kan åka på bussemester. Jag har inget emot kategoriresor, men som funktionsnedsatt skall jag själv kunna välja resform

Men handlar det bara om busstekniska hinder eller finns det något mer bakom? Ja, det är inte utan att man kan undra. Min misstanke är att de ledande bussresearrangörerna inte vill ha med personer med funktionsnedsättning. Visst säger man oftast att personer med funktionsnedsättning är välkomna, men sen kommer reservationerna. Hotellen klara inte kraven. Inte heller bussarna. Det är svårt att följa med på utflykterna. Toaletterna på bussen är små och trånga. Två får inte plats. Du bör ta med en egen ledsagare. Man kan inte boka en särskild plats. Rullstolen får inte vara större än resväska i hopfällt tillstånd. Ja, inte är det många rörelsenedsatta som kan ge sig ut och resa med alla dessa förbehåll.

Måhända någon ser det som ett lyxproblem att bussresorna inte är tillgängliga för alla. Särskilt då som många inte ens kan komma in kommunhuset eller försäkringskassans lokaler i sin egen hemort. Men när det gäller handikappolitiken måste det arbetas på bred front. Det gäller att göra ständiga landvinningar inom alla områden. Semesterresan skall inte behöva stå tillbaka för att kommungubbar och – gummor inte förmår att sopa rent i sin egen farstu.

Äldreomsorg – Är det rätt med frivilligarbetare?

Är det rätt med frivilligarbetare, s.k. volontärer inom äldreomsorgen. Ja! Blir det korta svaret. Självklart har vi alla en odiskutabel rätt att hälsa på vem vill. Men oproblematiskt är det ändå inte.

Frivilligarbete har ökat markant i många kommuner. Det finns många enskilda, men framförallt organisationer som aktivt besöker och hjälper framför allt gamla som inte klarar sig själv. Och som många gånger lider av ensamhet. Alla dessa frivilliga eldsjälar är värda all uppskattning och uppmuntran. Men var sitter problemet då? Tidigare satt det i den professionella organisationen. Man ansåg att frivilligverksamheten trängde in på deras domäner och tog jobben ifrån dem. Allt som den gamle behövde skulle det offentliga hjälpa till med. Sen något år har dock fack och medlemmar delvis ändrat åsikt och är nu inte så negativa.

Nej, personalorganisationerna är idag inte motsträviga. De vill bara ha en klar gränsdragning mellan vad de anser vara acceptabelt och vad som absolut innebär en risksituation. Enligt deras uppfattning kan frivilligarbetarna hålla sig till vissa sysslor såsom prata, dricka kaffe, läsa böcker och tidningar, samt ev. gå ut med den gamle om hälsan så medger. Den gamles hälsa alltså!  Det stora problemet är nog kommunerna och deras samverkansorganisation. Här finns en dubbel inställning. Man uppmuntrar till frivilligarbete. Och man till och med organiserar hjälpen i olika hänseenden. Men man för inga samtal om vad som kan vara lämpliga sysslor för frivilligverksamheten. På denna punkt är man mol tyst!

Bakom deras passiva inställning döljer sig en krass verklighet. Man vet och räknar lugnt med allt det som de frivilliga gör lättar trycket på den offentliga verksamheten. Man slipper att bevilja insatstimmar. När biståndsbedömaren ställer sina frågor om basbehov med mera till den gamle och får till svar att detta gör den eller den personen så är behoven lagtekniskt tillgodosedda. Och då låter man bli att fatta beslut om insatser. Rätt eller fel? Ja, det är närmast en politisk fråga.  Men visst finns det en uppenbar risk att omsorg och omvårdnad kommer att utföras av personer utan rätt erfarenheter och kompetens. Och detta medför förstås en ökad riskbild.

Så några avslutande ord. Egentligen är jag emot all kommunal inblandning i frivilligarbetet. De organisationer som sysslar med detta är fullt komptenta att organisera själva. Och när kommunen som beslutsfattare eller utförare är inblandad finns som sagt stora risker för felaktigt utnyttjande. Men trots detta är det min erfarenhet att det måste finnas en samordning. Annars blir det lätt oreda i verksamheten när ingen vet vad den andre gör. Men banden till kommunen bör vara lösa i fråga om ”styrningen”.

Gärna frivilligarbete. Men först klara riktlinjer om vad volontärerna kan utföra och framförallt vad de absolut inte bör göra. Detta är en fråga för de inblandade parterna att at fram. Lösgör sedan frivilligcentralerna från kommunernas fasta grepp och låt dessa bli så fristående det bara går. Men dra inte ner på det ekonomiska stödet.  Det är knappt som det är idag!

Omsorg – Hur mycket hjälper anhöriga till?

I den offentliga debatten framförs allt emellanåt ståndpunkten att de anhöriga gör så mycket insatser för sina nära och kära. Någon säger att de utför 75 % av allt omsorgsarbete. Någon säger 50 %. Och när det gäller personer med funktionsnedsättningar ställer jag mig i alla delar bakom att anhöriga gör mycket stora insatser. Anhöriga får i mycket stor utsträckning fylla i och ersätta allt det som samhället inte anser kunna klara av.

Men när vi kommer till äldreomsorgen blir jag lite mer tveksam.  Här är situationen lite mer vacklande och svårbedömd. Många anhöriga gör ett jättejobb för sina föräldrar eller motsvarande. Men det finns också en icke försumbar grupp som inte gör ett jota. De hälsar knappt på sina gamla. Pliktskyldigt kan man komma en gång i halvåret och hälsa på i en tjugo minuter. Nu talar jag inte främst om dem som har långt till sina anhöriga utan jag tänker på alla dem som bor i samma ort och stad. Avståendet är således i dessa fall absolut inget skäl för att inte hälsa på.

För en tio eller tjugo år sedan skulle jag inte ha reflektera över saken att de anhöriga flyr från besök och ansvar. Den gamle fick ett bra liv i alla fall. Då fanns det omsorgsresurser. Det fanns aktiviteter, det fanns frivilligkrafter. Och det som fanns, ja det fanns i tillräcklig omfattning. Men så är det inte idag. Nu lyser knapphetens stjärna. Alla får för lite. Och det finns en inre obalans. Lösningen borde vara att tillföra mer resurser. Men kommer detta att ske? Nej, sannolikt inte.

Då måste vi bättre använda de resurser som finns på ett optimalt sätt. Och det måste vara utifrån den gamles behov och inte utifrån vissa anhörigas vilja eller snarare ovilja att hjälpa till. Kanske det är dags att ställa krav på anhöriga? I vart fall måste vi börja diskutera saken och inte stoppa huvudet i sanden. Är der rimligt att kräva att anhöriga byter gardiner, storstädar, putsar fönster, skakar mattor, eller något så enkelt som att ta hem sin mor eller far till sig i några timmar i bland. Eller hälsar på vid högtider och så. För en sak skall vi ha klart för oss nämligen att den anhörige som inte hjälper till tar omsorgstid från den gemensamma potten. Någon annan omsorgstagare får mindre hjälp, trots behov! Detta är den krassa verkligheten.

Är jag själv för ökade krav på anhöriga? Nej, det är jag i sak inte. Men jag blir upprörd när anhöriga kan ringa till Fixar-malte och begära hjälp för sådant som de själva kan klara av. Jag blir upprörd när anhöriga ringer till biståndsenheten och kräver promenader, när man inte själva tar ut sin förälder en enda gång per år.

Äldreomsorg – Ytterligare några ord om stölder i äldreomsorgen

Jag har i något tidigare inlägg behandlat det tråkiga faktumet att som vårdtagare kan man bli bestulen av dem som är satta att hjälpa en. Jag påstår inte det är vanligt, men det är absolut inte sällsynt. Det händer dessvärre alltför ofta, men vårdgivarens vilja att ta itu med problemen är ibland inte särskilt stort. Men jag säger som tidigare – Alla stölder skall anmälas till polisen. Blir du eller dina anhöriga bestulen så anmäl direkt.

För ett halvår sedan läste jag i webbtidningen Veteranen en alldeles utmärkt artikel som hette ”Får du ersättning för dina stulna smycken”, författad av Frida Johansson, 2012-02-09.   För länk till Veteranen, se min blogglista. Artikeln behandlar den stora problem som finns att få ersättning från sitt försäkringsbolag om man som äldre blir bestulen av vårdpersonalen. I mina tidigare inlägg har jag behandlat stölder hos äldre, men jag har lämnat försäkringsfrågan för framtida inlägg. Men de kan jag hoppa över nu. Veteranens artikel täcker in det jag tänkte säga.

Går vi ca tio år tillbaka i tiden så fanns inte problemen. Jodå, stölder fanns, men inte försäkringsbolagens snäva tolkning av villkoren. Vid denna tidpunkt började bolagen hävda att eftersom man som äldre självmant/frivilligt lämnat nyckel till hemmet ifrån sig till äldreomsorgen så handlar det inte om inbrott. Jag försökte själv som ansvarig inom äldreomsorgen hjälpa några äldre som blivit bestulna, men utan framgång. Det gick inte att påverka bolagen. Sannolikt hade man vid någon sammankomst kommit överens om att skärpa upp tolkning och tillämpning.

Ja, vad kan man då göra som äldre. En hel faktiskt, se mina tidigare inlägg och Veteranens utmärkta artikel, men framför allt skall man innan hemnyckeln överlämnas till äldreomsorgen, förvissa sig om att hemförsäkringen täcker in stölder gjorda av vårdpersonal med flera. Det är inget stort arbete att fråga! Om så inte skulle vara fallet, har de flesta bolag möjlighet till en tilläggsförsäkring. Den blygsamma merkostnaden är väl att ta.

Men en sak kan också vara värd att känna till. Man kan också ställa krav på vårdgivaren (kommunen). De kommer med största sannolikhet att bestrida framställan, men föreligger det försumlighet, kan det vara värt en fortsättning. När föreligger försumlighet, ja den som det visste. Men en indikation kan vara när det skett upprepade stölder utan att kommunen vidtagit åtgärder. Eller när kommunen anställt personal som tidigare utfört stölder eller liknande. Eller om nycklarna till hemmet förvaras tillgängligt, dvs.  icke inlåst i äldreomsorgens lokaler. Eller om man inte kan utläsa av tjänstgöringslistor mm när och vem som besökt vårdtagaren. Men denna försumlighetsväg bör helst vandras under ledning av kunnig jurist.

Äldreomsorg - Att ha gamla föräldrar

Att ha gamla föräldrar där hälsan och orken sviktar kan vara påfrestande för de anhöriga. De har ingen betydelse om man har sina föräldrar i samma stad eller by. Eller om man har femtio mils resa för att göra ett besök. Svårigheterna är desamma och oron är densamma.
 

I de flesta fall har den gamle hjälp av samhället via äldreomsorg och sjukvård, men de anhörigas ängslan finns där i alla fall. Många anhöriga tar på sig ett stort ansvar, och drabbas nästan alltid av en förlamande trötthet. Vi är alla oförberedda på att åldrandet kan nå en punkt där sjukdomar och problem tar över eller där föräldrarnas personlighet förändras. En tidigare jättefin relation kan plötsligt förvandlas till något helt annat. Den gamle goe föräldern blir misstänksam, retlig, och elak. Och den anhörige i sin tur förstår inte och ställer krav som inte ligger i paritet med föräldrarnas förändrade personlighet. Irritation uppstår hos båda parter. 

Du kan ha läst hur mycket fakta i geriatrik och gerontologi med mera. När du står där med dina sjuka föräldrar känner du dig maktlös. Detta inte sagt i kunskapsfientligt syfte, utan som en realitet i vardagen. De är stor skillnad mellan teori och praktik när det gäller en själv.

Men även utan direkt kontakt så finns det bekymmer hos anhöriga. I sitt vardagsliv kan man helt plötsligt inte planera som förr. Den gamles hälsoläge eller annat kan medföra snabba omkast i tillvaron. Med mycket kort varsel måste man ge sig iväg till sjukhuset. Och även om det för stunden är lugnt finns oron där hela tiden. Man måste ha en beredskap. Att planera en Greklandssemester låter sig inte göras. Ständigt måste man ha telefonen med sig. Och när det ringer så är tankarna där direkt. Nu har det hänt något. Har mamma ramlat nu igen?

Att ha gamla sjuka föräldrar är att vara ensam med sina funderingar och sin problematik. Visst kan man tala med andra vänner och personer. Men har de inte själva haft egna gamla föräldrar eller motsvarande så fårstår man inte. Man vill förstå, men stödet når liksom inte fram. Har man som tidigare anhörig gått igenom denna svåra fas och lämnat den bakom sig så värjer man sig. Man vill inte dras in i minnena. Det är så skönt det är över. Så inte ens då är man till stöd för någon som står i det mest akuta.

Men helt hopplöst är det inte. Diakonerna hjälper gärna till. Sen är det att i många kommuner finns det också anhöriggrupper eller motsvarande. Grupper där man i lugn och ro kan få tala om sin situation. Många kommuner har också anhörigcentra där professionell personal kan vara till hjälp på olika sätt.

Ett enskilt samtal kan betyda mycket.