Inget är så bra att det inte kan bli bättre. Men när det gäller tillgång och förskrivning av tekniska hjälpmedel såsom rullstolar och rullatorer med flera produkter får väl läget anses vara hyggligt. Visst förekommer det långa väntetider, ibland dålig service och någon gång myndighetsutövning som gränsar till maktmissbruk. Visst förekommer det långa och tröstlösa diskussioner mellan landsting och kommun. Men man måste dock betänka att de allra flesta brukarna får sitt ordinerade (förskrivna) hjälpmedel inom en till två veckor. Och uppstår det något tekniskt problem så åtgärdas felet mestadels inom rimlig tid.
Om jag för en stund får tycka till om vad som kan anses vara angelägna förbättringsutrymmen blir det som följer. Det finns tre områden där utvecklingsbehoven är som störst. Det första är möjligheten för brukarna att få sin sak prövad i en överordnad instans. Jag tänker då inte på den formella administrativa delen utan på själva behovet. Lagstiftningen borde utvecklas från att vara en skyldighetslag för huvudmännen till en rättighetslag för brukaren. Allt för att brukaren skall få bra och anpassade hjälpmedel.
En andra sak som borde utvecklas är hjälpmedel för barn. Idag finns oftast inga krav eller riktlinjer för barnhjälpmedlen. Alla inklusive Hjälpmedelsinstitutet ser barn som små vuxna. Detta är ingen rimlig situation. Hjälpmedel för barn måste utgå från barnen.
Den tredje saken är lite mer komplicerad. Det handlar om utveckling av hjälpmedel. Som jag förstår finns det en svag produktutveckling inom branschen. Det finns en symbios mellan tillverkarna och Hjälpmedelsinstitutet (HI). De kravspecifikationer som HI tar fram speglar den utveckling som finns på tillverkarsidan. På så viss kommer kraven att bli konserverande och motverka en generellare produktutveckling. Man kan till och med säga att kraven kan uppfattas som hinder för utvecklingen. Kraven blir också i mångt och mycket inriktade på tekniska krav. De generella eller funktionella kraven, som stimulerar till utveckling, får inte en framträdande roll.
Hade HI kunnat vända på kuttingen och i stället lagt ökat krut på de funktionella kraven skulle produktutvecklingen bli friare och öppnare. Lösningarna skulle per automatik, så långt möjligt är, korrespondera mot funktionskraven. Kunde man sen också få funktionskraven att utöver tillverkarnas synpunkter också utgå från brukarnas behov, krav och önskemål vore det ännu bättre. Men det fordrar att brukarna på lämpligt sätt bjuds in i processen. Så slutklämmen blir: Det största utvecklingsbehovet inom hjälpmedelssidan finns i fråga om Hi:s arbetssätt. Trots de senare årens förändringar sitter HI fast i ett gammalt tänkande!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Jag har med intresse läst din blogg. Med anledning av att jag studerar på Mälardalens högskola har vi gått en kurs riktat mot produkt och process förbättring kopplat till rörelsehindrades hjälpmedel. Ett tips kan vara att ha en närmare sammarbete med högskolorna i lade ti denna fråga. Där finns hungriga och kreativa studenter som brinner för innovationer i allt.
Hej och tack för din kommentar. Det du säger är klokt och riktigt. Under min tid inom hjälpmedelsverksamheten och äldreomsorgen hade jag ett gott samarbete med någon högskola. Men om jag får tycka vidare tror jag inte högskolorna enbart skall sitta och vänta på inbjudningar från branschen. Man får ta tag sina idéer och sen försöka lirka fram HI:s intresse och delfinansiering.
Skicka en kommentar