Äldrevård: Vårdtagaren blev en produktionsenhet?

Då och då tänker jag tillbaka till den tid då vi hade sjukhem och långvårdsavdelningar. Trots alla brister med stora salar, sjukvårdsfilosofins monopol, och läkarvälde mm så vilade det något nära och uppriktigt över vården. Avdelningssköterskan vakade över personal och vårdtagare och såg till att det gick rätt till. Vårdtagarna fick en skötsel, som inte var särskilt omsorgsinriktad, men som ändå innebar ett hyfsat omhändertagande. Med den tidens kunskap och vårdsyn fick de äldre en trots allt en acceptabel vård; i vissa delar var den tom god. Jag påstår inte att vårdens uppbyggnad utgick från vårdtagarens villkor, utan naturligtvis främst utifrån samhällets villkor. Men den dagliga tillämpningen var ändå människonära.

Hur ser det idag när idag; nu när vi har de särskilda boendena? Det som hänt är att det gamla sjukvårdstänket successivt nedgraderats. Man kan dock inte med bästa vilja i världen påstå att omsorgs- och omvårdnadsbiten skulle ha ökat i motsvarande grad. I vart fall inte på alltför många boenden. De som påstår något annat, har inte satt sin fot på ett äldreboende. På de flesta av dagens äldreboenden vistar våra äldre under ensamhet, ibland på gränsen till övergivenhet.

I takt med att sjukvårdens tänkande och hållning vandrade ut från äldrevården fick vi in ett kommunalt tänkande som har sin utgångspunkt i ett system- och strukturtänkande. Vården skall främst uppfylla lagstiftningens krav och tillsynsmyndigheternas önskemål. Mycken diskussion kom att stå omkring kökens utformning, dess vara eller icke vara, samt sköljens vara eller icke vara, personalrummens placering på våningsplan med flera frågor. Vårdtagaren kom mer och mer på undantag. Normalt tillämpar de flesta kommuner inte ens biståndsbeslut på de särskilda boendena på annat sätt än att man sökande i bästa fall tilldelades en plats. Innehållet i vården anses inte vara något större angeläget. Vårdtagaren får det som bjuds. Om man vill se industriellt på saken blev vårdtagaren en produktionsenhet.

I det dagliga livet på ett särskilt boende kan vi se resultaten. Vården är inte människonära. Det uppstår liggsår, fallskador, undernäring, brister i medicinering mm. Så kallade incidenter/produktionsstörningar hanteras genom att det skrivs en avvikelserapport och så är saken ur världen. Andra avvikelser uppmärksammas inte ens genom avvikelserapporteringssystemet. Det kan gälla brister i bemanningen, glömda blöjbyten, felaktigt tvättade kläder, sönderslagna personliga tillhörigheter, ägodelar som blir stulna, sena och uteblivna måltider mm. Det som ligger mycket nära den enskilde skiter man i, för att tala klarspråk. Det som ligger inom systemområdet uppmärksammas med en rapport. Allt annat glöms. Men aldrig leder felen till återkoppling för vardagsförbättringar. Denna del av produktionstänkandet infördes aldrig.

Ibland borde vi blicka mer på verksamheterna i andra länder såsom Norge och Danmark. Där verkar man kunna se människan. Vården och omsorgen är uppbyggd kring vårdtagaren. Kanske verksamheten på de särskilda boendena i Sverige också kommer dit någon gång? En äldre människa är ingen produktionsenhet och får självklart aldrig få uppfattas så heller! En äldre människa är en social varelse som förtjänar aktning och omtanke.