Äldrevård: Tillsyn över äldreomsorgen

Idag har Socialstyrelsen och länsstyrelserna ett gemensamt ansvar för tillsynen av socialtjänsten i kommunerna. Länsstyrelserna har det främsta och verkställande ansvaret för den löpande tillsynen, medan Socialstyrelsen har det övergripande och redovisande nationella ansvaret. Enligt förslag om Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten (SOU 2007:82), skulle länsstyrelsernas ansvar framöver komma att överföras till socialstyrelsen.

I vad gäller den organisatoriska förändringen finns, som jag förstår, inget att invända. Man kan inte säga att länsstyrelsernas tillsyn enligt socialtjänstlagen har varit bättre än socialstyrelsens tillsyn enligt hälso- och sjukvårdslagen. Båda har enligt mitt förmenande tidvis utövats i gärdsgårdsserien. Många gånger har jag blivit både förvånad och överraskad över den låga kvaliteten på tillsynsverksamheten. Nu lovar den nämnda utredningen att resurserna skall fyrfaldigas för den sociala tillsynen. Och detta bådar förstås gott.

Men problemet är inte organisationen utan de båda myndigheternas hållning både vid normal löpande tillsyn som vid anmälningar av olika slag. Det verkar som om myndigheternas inställning går ut på att skydda tillsynsobjekten. Man ser sig främst som utförarnas förklarande ombud och inte regeringsmaktens och allmänhetens ombud för bättre kvalitetssäkring. Det finns en förståelsesymbios mellan den granskande myndigheten och den granskade organisationen.

Idag är normalgången av tillsynsärende, med konstaterade fel och brister, att tillsynsmyndigheten avslutar ärendet med att göra uttalanden som kan innefatta en svag kritik av en tjänstemans förehavanden i ärendet. Beslutet kan också innehålla en något starkare kritik av någon organisatorisk brist, samt som en balanserande knorr, beröm för att myndigheten redan rättat till eller avser att rätta till det som fallerade.

Kvalitetssäkring och kvalitetsutveckling är en av äldreomsorgens viktigaste uppgifter och samtidigt dess akilleshäl. Trots att kvalitet nu varit omnämnt i de båda lagarna i många år är den verkliga inställningen till kvalitetsfrågor hos kommunala nämnder och ledningen mycket ljummen. Socialstyrelsens och länsstyrelsernas insatser har inte heller rosat marknaden. Man sprätter bara ord omkring, som inte är substantiellt tillämpbara. Man tycker mycket i vad och varför termer, men aldrig hur. Det finns genom socialstyrelsen och länsstyrelsernas svaga tillsyn inget tryck i kvalitetsutvecklingen. Att i efterhand rätta till ett fel undantar inte heller organisations ansvar eller persons ansvarighet.

Nej, skall vi få en bättre kvalitetsutveckling måste socialstyrelsen i framtiden våga att tydligt kritisera och öppet redovisa de fel man upptäcker. Målet för socialstyrelsen tillsynsverksamhet är inte att vara älskad utan respekterad.