Idag återvänder jag till en för mig gammal och kär fråga, nämligen rehabiliteringsverksamheten för äldre i hemmen. Utan överord kan man lugnt påstå att den sällan eller aldrig förekommer. Varför är en relevant fråga, som jag inte tycker mig ha ett bra svar på.
Jag tror ointresset till viss del kan ha att göra med vår (=samhällets) allmänna inställning. Det uppfattas inte lika nödvändigt och fint med ”träning” för äldre som med ren sjukvård. Det är bara att se på äldreomsorgsorganisationen i en kommun. Det finns avsevärt färre sjukgymnaster och arbetsterapeuter än vad det finns sjuksköterskor. Och inte har paramedicinarna, dvs. sjukgymnasterna och arbetsterapeuterna, samma möjlighet att i den dagliga verksamheten ta hjälp av undersköterskor och vårdbiträden som vad sjuksköterskorna har. Mycken av sjukvården sköts i praktiken av de två nämnda personalkategorierna. Men paramedicinarna får mestadels klara sig själva.
Inte heller får undersköterskorna i sin utbildning särskilt mycket kunskap om rehabilitering i teori och praktik. I bästa fall får man grundläggande kunskaper om gångträning, men sen är det nära nog stopp. Men inte ens det man har fått lära sig ges det möjlighet att tillämpa. Den dagliga tiden räcker knappt till för service-, omsorgs- och sjukvårdsuppgifterna. Hur gärna man än vill hjälpa till med rehabiliteringen, så finns det inte tid.
Det är en konstig hierarki vi har inomäldreomsorgen. Överst har vi biståndsbesluten som är ganska författningsbundna och där det ges formella beslut, som till vissa delar kan överklagas. Biståndsbesluten uppfattas som finast. Sen har vi de rena sjukvårdsuppgifterna som ges på delegation av sjuksköterskor till omsorgspersonalen. Därefter har vi paramedicinarna som visserligen formellt, men inte reellt kan överlåta arbetsuppgifter på annan. Det finns som sagt ingen ledig tid hos personalen som skulle hjälpa till.
Hur löser man detta då? Tja, ett sätt kan vara att omsorgspersonalen inte tar emot sjuksköterskornas oreflekterade delegationer. Sköterskorna får helt enkelt utföra mera själva och delegera mindre. Men går detta då? Ja, säger jag, det går bra. Det finns ingen personalkategori idag, som arbetar så ineffektivt som sjuksköterskorna i kommunal tjänst. Man saknar helt enkelt i många fall såväl bra arbetsformer som bra organisation. Inom sjuksköterskeområdet finns en stor utvecklingspotential. Men av någon (gåtfull) anledning tar ingen tag i detta. För tydlighets skulle måste det sägas igen - Det är inte fel på sjukssköterskorna utan på organisation och arbetssätt.
I denna del finns mycket mer att säga, men till det finns inte utrymme idag. Men det är en god början att snäva in möjligheterna för sjuksköterskorna att skicka arbetet till andra. Med detta får jag avrunda och säga – Det finns nästan ingen insatts som betyder så mycket för hälsa och livskvalitet för äldre som rehabiliteringsinsatserna. Mycken forskning pekar på detta. Låt kroppen vara aktiv så länge som möjligt. Mera rehab önskas!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Ja, vad mer finns att tillägga, naturligtvis har du så rätt i ditt inlägg, rehabilitering är obefintlig!
Det är knappt att man hinner med det allra viktigaste o visst r det så att ssk-uppgifter är delegerade på oss uskor, annars skulle de aldrig hinna med sitt arbete.
Hemvården är uppbyggd så att en ds ska ansvara för otroligt många vårdtagare o då måste det som går delegeras över till andra.
rehab personalen försker så gott det går att göra sitt o även handleda personalen till att arbeta på rätt sätt med vårdtagaren.
Men när tiden blir knapp så är det just deras område som stryks på foten, för det ssk delegerat är ju oftast mediciner e.t.c. mer livsviktigt.
Tack för en bra blogg!
Mvh fru B
Hej, fru B och tack för din kommentar. Alltid roligt med positiv respons. Det värmer att Du gillar min blogg. Hälsning Sten
Är själv sjuksköterska och skulle önska att någon kunnig människa med gott omdöme kunde ta sig an organisation och arbetssätt inom äldreomsorgen och vända allt till det bättre. Rikta fokus mot vårdtagarna.
Idag talas det mycket om att värna om sjuksköterskornas, sjukgymnasternas och arbetsterapeuternas kompetens och legitimitet. Att vi måste vara rädda om vår yrkeskompetens. Att vi ska arbeta tillsammans; utarbeta vårdplaner, mål och instruktioner gemensamt kring vårdtagaren. Det som lyfts fram är den legitimerade personalens roll som experter inom sina respektive områden. Det som fokuseras på är all "text" kring vårdtagaren. Alla dessa mål, instruktioner och planer som ska formuleras och analyseras av oss "experter" så att vårdtagaren ska få en så kvalitativ och individuellt utarbetad vård som bara möjligt. Alla dessa datajournaler som ska omarbetas, förnyas och förfinas i syfte att kvalitetssäkra..
Som sjuksköterska är jag omvårdnadsexpert eftersom sjuksköterskan är den som är närmast patienten. Det fick jag lära mig i skolan.....Tanken var kanske den då, att sjusköterskorna skulle arbeta närmare patienten. Men det blev inte så. Inte inom äldreomsorgen, vare sig i de egna hemmen eller på de särskilda boendena. Ändå envisas vi med att kalla oss för omvårdnadsexperter. Klänger oss fast vid att det är vi som bäst kan tolka vårdgivarens behov och föra dennes talan eftersom vi är legitimerade.
Ibland misstänker jag att det är just denna strävan som sätter käppar i hjulen för att kunna hitta fram till ett bra arbetssätt. Fokus ligger fel och därmed finns det risk för låsningar.
Fokus måste först och främst riktas mot vårdtagaren och deras situation och behov. Därefter bör fokus riktas mot de personer som finns närmast vårdtagaren, de som är satta att praktiskt, här och nu, se till att vårdtagarens behov tillfreddställs: dvs undersköterskorna och vårdbiträdena. Därefter måste vi utarbeta ett arbetssätt och en organisering kring omsorgen som gör att det blir praktiskt genomförbart att utföra en vård och omsorg som är till gagn för vårdtagaren och som ger den vårdgivare som är fysiskt närmast vårdtagaren bra verktyg och resurser att arbeta utifrån.
Och jag håller med om att rehabilieringinsaterna betyder oerhört mycket för hälsa och livskvalite. Man kan undra vad allt vackert tal om helhetssyn tog vägen och vad det egentligen är vi prioriterar som värdefullt idag.
Ser fram emot råd och tips om förändringar:)
Carina
Hej igen Carina, spännande att få del av dina erfarenheter. Jag håller med dig i allt väsentligt. När det gäller äldreomsorgen problem tror jag det är svårt att peka på något enskilt förhållande att säga att bara vi rättar till detta blir det bra. Äldreomsorgen har helt enkelt vandrat vilse, och de som drabbas är brukarna/patienterna. Om jag på min kant skall tycka något om behovet av ändringar vill jag lyfta följande fyra punkter
•Chefskapet. Vi måste få både en organisation och lämpliga chefer som kan ta ansvar för verksamheten. Idag är äldreomsorgen både chefslös och ansvarslös
•Arbetskulturen. Vi måste ha chefer som kan sätta en bra kultur och få rätt energiläge i verksamheten. Idag råder vilda västern på många ställen. Se bara på alla s.k. skandaler som uppdagas
•Vi måste få ner dokumenterandet och skrivandet av alla planer mm till rimlig nivå. Idag är allt för mycket tid ”icke brukarnära”. Jag tror (eller snarare vet) att klart under femtio procent av tiden läggs på brukarna. Det är fullständigt katastrofalt
•Vi måste få en aktivare äldreomsorg. De flesta av dagens insatser är passiviserande. Ensamheten bryter ner vårdtagarna på i hemmen och på särskilda boenden
•Vi måste få en rimlig mathållning. I denna del är vi på väg mot avgrunden
•Vi måste utbilda personalen i samverkandes konst, dvs. att fungera i grupp. Men det gäller att välja rätt anslag; dagens vanligaste utbildningar skapar mer skada än nytta.
Hoppas du hörs igen.
Bästa hälsning Sten
Skicka en kommentar