Alla företag eller organisationer, som på något sätt bedriver en verksamhet, har en skyldighet att ständigt se över och effektivisera sin verksamhet. Detta är grunden för samhällets välstånd och utveckling. Ständigt måste det sökas lösningar som gör att verksamheter kan bedrivas smartare. Denna strävan efter utveckling gäller inom samhällets alla sektorer, men med åtminstone ett undantag – den kommunala äldrevården.
Jag är medveten om att alla händer behövs för att stödja våra äldre och jag vet också att man som personal inte kan springa fortare. Men att det är stressigt undantar inte arbetsgivaren från ansvar att söka nya lösningar. Tvärtom, det understryker bara hur viktigt det är att utvecklingen och vardagsrationaliseringen inte tillåts stanna upp. Då blir det till en öppen konflikt mellan behoven och vad som är möjligt. Och stressen kommer som ett brev på posten.
Inom äldreomsorgen finns det en hel del att göra för att kunna arbeta annorlunda och smartare. Problemet är att ingen tagit sig för och gjort en ordentlig analys över problem och tidstjuvar i verksamheten. Detta borde vara något fullständigt naturligt för varje kommun. Det talas mycket inom kommunerna och äldreomsorgen, men man kommer aldrig till skott med ett mera systematiskt arbetssätt.
Nu skall jag kort beröra ett synnerligen välkänt problem nämligen rätten och möjligheten för undersköterskorna att utföra sjukvårdsarbete. Stelbenta delegationsregler utgör hinder för att utveckla en bra arbetsorganisation med god delaktighet. Legitimerade yrkesutövare inom den kommunala äldreomsorgen är framför allt sjuksköterskor, arbetsterapeuter och sjukgymnaster. Dessa yrkesutövare kan delegera arbetsuppgifter till vårdbiträden och undersköterskor som då blir hälso- och sjukvårdspersonal. För just att utföra den uppgiften och under en begränsad tidsperiod. Och bara där på det särskilda boende eller hemtjänstgrupp där den legitimerade arbetar och verkar.
Var och en förstår att en sådan ordning är kontraproduktiv. En undersköterska måste således ha flera delegationer från olika legitimerade för att göra samma sak. Särskilt besvärligt blir det om han eller hon också arbetar på flera boenden. Och skall undersköterskan göra något mera måste det till nya delegationen. Och så skall alla delegationer förnyas innan de gått ut. Och så skall någon hålla ordning på allt detta. Om det inte finns en gällande skriftlig delegation, får inte undersköterskan gör uppgiften. Muntliga delegationer godtas inte. Och skulle undersköterskan bli sjuk och en vikarie kallas in så måste det snabbt som attan ordnas giltiga delegationer. För att inte tala om röran när alla sommarvikarierna kommer och sjuksköterskorna själva gärna också vill ha semester! Elände och kaos står på tröskeln.
Tänk för en stund att sådana regler skulle gälla inom den landstingskommunala sjukvården. Verksamheten skulle kollapsa. Men inom den kommunal sjukvården accepteras detta överbyråkratiska, kontraproduktiva och stressframjagande system. Bedrövligt är ordet!
Delegationsreglerna idag är fullständigt makalösa och utgör en bromsklots för en godare organisatorisk utveckling. Men jag tror det är värre än så. Delegationsreglerna utgör en fara för god vård och äldreomsorgens fortsatta existens. Går det att hitta en bättre lösning? Jag säger bara - garanterat - det är ett löfte!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
10 kommentarer:
Hej
Härligt inlägg. Det här problemet ligger mig verkligen varmt om hjärtat. Har lite kort om tid just nu men jag återkommer med kommentar.
Vänligen
Carina
Hej igen
Jag hoppas verkligen det går att hitta en bättre lösning och det enklaste vore ju att ge utbildningen ett sådant innehåll att undersköterskorna anses vara kompetenta att sköta det jobb de är anställda att utföra.
Idag ingår det en hel del s.k. sjukvårdande insatser i hemmen och på boendena. Förutom medicindelning och insulingivning ingår även lindning av ben, hantering av urinkateter, omläggning av sår etc i de sjukvårdande åtgärder som kräver delegering. Åtgärder som undersköterskor inom landstinget ofta har det övergripande ansvaret för och den bästa kunskapen om.
Det känns som om organiseringen inom hemsjukvården bygger på ett misstroendevotum. Undersköterskorna anses inte själva vara kapabla att uppdatera sina kunskaper och detta leder inte bara till osäkerhet inför sina arbetsuppgifter utan tar även udden av arbetsglädjen och förmågan att ta ansvar och våga tänka själva.
Mycket skulle vara vunnet genom att organiseringen kring vårdtagaren bygger på att ge den personal som står närmast vårdtagaren den respekt och det stöd som krävs för att de ska kunna ge en god vård.
Dessutom är det så att när en delegering går ut (efter ett år) skrivs bara det som står på den gamla delegeringen över på ett nytt papper och ett nytt datum skrivs in. Någon uppdatering av kunskaperna hinns inte med. Onödigt tidskrävande för något som ändå bara är ett spel för gallerierna.
Carina
Hej Carina, tack för ditt inlägg. Håller med dig i allt. Men anser att man måste börja med utbildningen till undersköterska – på det senaste dryga decenniet har utbildningsinnehållet spretat iväg i alla riktningar.
Ja, det finns tom s.k. undersköterskor som inte ens har gått någon egentlig utbildning. Man har gått en kortare kurs på ett antal veckor och sen har arbetsgivare och fack bestämt att dessa personer är undersköterskor. Det finns till och med personer som blivit underkända i alla ämnen på omsorgslinjen som kallas undersköterskor och verkar som sådana. Jag vill kalla detta förhållande skandal. Något likartat skulle inte kunna förekomma ifråga om läkare och sjuksköterskor.
Men får man bara tillbaka en form av typiserat innehåll i utbildningen till undersköterskor är en god grund lagd. När det gäller det vardagliga arbetet måste det bygga på förtroende mellan legitimerad personal och biträden/undersköterskor - På samma sätt som inom landstingssjukvården. Det är inte den formella delegeringen som sätts i högsätet utan den reella kunskapen. Inom landstingen får vissa undersköterskor göra mer än andra beroende på att de har kunskap och att den legitimerade personalen har förtroende för aktuell person.
Utöver detta måste arbetsgivaren organisera kontinuerlig utbildning för sin personal så att man håller kunskapen vid liv. Personligen tror jag inte ”efterutbildningsansvaret” av undersköterskorna skall ligga på varje enskild sjuksköterska. Det är en svår uppgift som fordrar en viss pedagogisk färdighet. Låt någon lämplig sjuksköterska handha denna uppgift.
Vad anser ni om den psykiska ohälsan bland äldre och hur den tas omhand i kommunala boenden? Vad finns det för kompetens där hos undersköterskor och annan personal? Det finns statistik som visar att 15 % av alla personer över 75 år lider av psykisk ohälsa och att risken för att drabbas av depression är fyra gånger högre för personer över 65 år. Ansvarsbördan läggs till största delen över på anhöriga, det vill säga kvinnorna. Hur jobbar ni med detta problem inom äldreomsorgen?
Hej Bisam, och tack för inlägget. Först vill jag i all vänlighet säga att jag inte längre är verksam inom äldreomsorgen. Men det hindrar mig förstås inte från att ha synpunkter, tvärtom.
Inom äldreomsorgen har den psykiska ohälsan ingen hög prioritet. Vad kommunerna på de senaste tio åren har prioriterat är demenssjukdomar. Och i verkligheten har denna satsning inte gått så där riktigt bra. Denna problematik hoppar har jag över idag. Har nuddat vid den i tidigare inlägg.
Men när det gäller psykisk ohälsa är kunskapsläget skrämmande lågt. Orsakerna tror jag främst beror av att vi idag i äldreomsorgen inte har några geriatriker eller sjuksköterskor med psykiatrikompetens. Och i utbildningen till undersköterskor har den ökande s.k. omvårdnadsdelen trängt undan psykiatrikunnandet. Innan ädelreformen var situationen mycket bättre. Dels fanns det då kunniga läkare i verksamheten, dels hade vi personal med den gamla mentalskötarutbildningen.
Det stora problemet idag är avsaknad av läkare på de särskilda boendena. Det gör att medicin skrivs ut på inrådan av en sjuksköterska som kan ha en specialistutbildning fjärran från äldreomsorgens behov. Och den läkare som förskriver är oftast en allmänmedicinare utan särskilda kunskaper om äldre. Därför blir det mycket mediciner och felaktiga mediciner. Och som jag förstår mediciner som faktiskt skapar depressioner.
Men om vi släpper medicinfrågan och ser till vardagen på ett äldreboende blir man som iakttagare lätt nedstämd. Människan är en social varelse som behöver kontakt och stimulans under hela livet. Men om vi ser på vardagen inom äldreomsorgen är situationen förskräcklig. Många sitter isolerade i sina lägenheter antingen de bor hemma eller på särskilda boenden. De äldre har ingen normal eller bra daglig kontakt med någon. Man bara sitter eller ligger. Jag vill nog hävda att det är omvårdnadssituationen som ofta skapa depressionerna. Lite mer normal kontakt och stimulans hade haft en god prevention. Nu skall inge skugga falla över den nära personalen. Många undersköterskor skulle vilja tala mer med vårdtagarna, men de hinner inte. Särskilt besvärligt är det när behoven är som störst på kvällar och vid helger.
När det gäller anhörigas och främst kvinnornas insatser finns det mycket att säga. Men jag om jag skall vara kort och koncis kan sägas – De anhöriga jobbat utan något stöd från samhället. I bästa fall kan man säga att kommunen bistår med ”konsultråd”. Och i detta ligger en tydlig vilja att avhända sig både arbete och ansvar. Man väller över slitet på de anhöriga.
Tack för svaret, jag håller med dig i allt. Medicineringen av äldre skapar många gånger psykisk ohälsa. Jag har ett exempel där en person kring 80 år blev förvirrad av svåra smärtor från en cancer och som ordinerades Haldol för det. Personen blev paranoid och fick psykossymtom av medicinen, vilket är smått ironiskt med tanke på att Haldol är ett neuroleptika. På det särskilda boendet vägrade de under lång tid att ta tag i problemet och både personen och anhöriga led något oerhört. Till sist plockade de bort Haldol och då blev situationen en helt annan. Ytterligare ett perspektiv på den här frågan är när personer med psykiska funktionsnedsättningar fyller 65 år och ska tillhöra äldreomsorgen och inte längre är berättigade till stöd från andra instanser. De hamnar lätt mellan stolarna.
Jag tror att det här är ett större problem i hemtjänsten än på särskilda boenden, så krångligt är det inte förutom på somrarna. Det är min uppfattning.
Att jobba som uska på ett äldreboende innebär väldigt ofta att man känner sig otillräcklig. Fler och fler arbetsuppgifter läggs på en och patientkontakten blir lidande. Nio boende och två personal mest hela tiden.
Jag tycker synd om många gamlingar och försöker göra mitt bästa i det här jobbet.
Hälsningar Carina
Hej, och tack för kommentar. Du har rätt, problemen är nog överlag större inom hemtjänsten än på de särskilda boendena. Men även på boendena kan delegationsproblemen understundom vara nog så mödosamma. Detta gäller särskilt i de fall sjuksköterskorna är löst knutna till boendena och har alltför stora områden att jobba inom. Detta skapar förutom många andra bekymmer även delegationsproblem.
Ifråga om synpunkterna när det gäller bemanning och stress kan jag bara hålla med dig. Det behövs mera personal för att situationen skall bli dräglig för både brukare och personal.
Sten:
Det finns boenden för äldre med psykisk ohälsa. Det gäller bara att biståndshandläggarna har kunskap och informerar de äldre som behöver denna specialkompetens så att de hamnar på ett ställe där de kan få den hjälp de behöver. Tyvärr drar sig de flesta äldre för kontakt med psykvården då de kopplar ihop detta med äldre tiders asyler och hospital.
Hej Sara, kul med din kommentar. Jag blir lite uppåt när du säger att det finns boenden för äldre med psykisk ohälsa.
Fast det är nog inte så vanligt trots allt med denna särskilda inriktning för äldre. Många gånger är det väl så, att om det finns boende för personer med psykisk ohälsa, vänder de sig till andra kategorier än till de äldre. Och i många fall får det nog anses vara direkt olämpligt att låta äldre bo denna typ av boenden.
Men jag kan ha fel och missat utvecklingen. Det kanske finns bra många renodlade boenden för äldre med psykisk ohälsa. Ingen blir gladare än jag om så är fallet.
Skicka en kommentar