Liksom hälso- och sjukvården i stort kan det vara svårt att redogöra för vem eller vilka av kommun och landsting som ansvarar för tandvården för äldre. Tandvården är en verklig röra! I detta inlägg skall jag absolut inte försöka redogöra för de administrativa problemen utan bara kort belysa verkligheten.
Som boende på ett äldreboende eller boende i det egna hemmet med behov av omvårdnad större delen av dygnet har man rätt, att via landstinget, få en årlig bedömning av munhälsan och annan nödvändig behandling och tandvård. Men när det gäller den dagliga mun- och tandvården är det ett kommunalt ansvar. Den kommunala omsorgen och sjukvården skall vara den äldre behjälplig med den dagliga tandvården och munhygienen.
Men, aj vad det brister i båda delarna. Jag undrar om det finns någon grupp i samhället som har en så dålig möjlighet till tandvård som våra äldre. Och värst har inte de ovan nämnda grupperna utan alla de äldre som bor hemma men inte faller in under begreppet varaktigt och omfattande behov av vård- och omsorgsinsatser. Och detta handlar om majoriteten av våra äldre som borde få hjälp och stöd via den kommunala äldreomsorgen. Dessa äldre befinner sig verkligen i en gråzon. Många har inte ork, pengar eller möjlighet att ta sig till en tandläkare. Och därför blir de flesta gamla utan regelbunden tandvård. Sån är verkligheten!
Ja, men man får väl hjälp varje dag undrar kanske någon. Jo, det skulle man önska, men sanningen är en annan. Man får ingen hjälp alls. Utebliven hjälp kallas habilitering och innebär att den gamle skall lära sig att sköta tänderna själv. Och kallar man det inte habilitering så kallas den uteblivna hjälpen omsorg eller att personalen tar hänsyn till den personliga integriteten. De äldre får verkligen inte den mun- och tandvård de behöver och har rätt till.
Men på boendena får man väl hjälp? Nja, problemen är de samma som i hemmen i vad gäller den dagliga hjälpen. Och när det gäller den årliga bedömningen så är det inte alltid heller så mycket att hurra för. Det kan gå både två och tre år mellan bedömningarna och det är mycket lite tandproblem som åtgärdas. Det bedöms liksom inte vara nödvändigt. Det handlar ju om gamla människor med ett begränsat antal år kvar i livet. Så lågt resonerar man inom en del Omsorger.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Jag har läst din blogg ett tag nu och varje gång blir jag arg. Vilken värld lever du i egentligen? Hur grå och olidlig är den inte? Och vilken bild målar du upp för dem som läser din blogg och inte har någon inblick i olika omsorgsområden? Du svartmålar praktiskt taget allt. Visst finns det problem och brister liksom överallt där människor lever och arbetar. Men hejda dig människa! Vilka generaliseringar och överdrifter. Har arbetat inom äldrevården de senaste åtta åren och så illa som du beskriver "verkligheten" har jag aldrig sett den.
Hej Sara, tack för kommentar. Visst kan man se saker från olika utgångspunkter och min verklighet är inte sannare än din. Men självklart inte heller mindre verklig.
I viss omfattning ger du mig rätt när du säger - ”..så illa som du beskriver "verkligheten" har jag aldrig sett den.” Bra med en positiv gradskillnad, som inte en artskillnad.
Jag tror att det är med så med all vård och omsorg, att det kan skilja väldigt mycket beroende på var man söker vård. Det är hela tiden en kommunikation mellan vårdgivare och vårdtagare, som med allting annat i samhället som har att göra med möten mellan olika människor så blir det tokigt ibland och bra ibland.
Jag kan tycka, efter egen erfarenhet som vårdtagare i många år, att det är sällan man möter vårdpersonal som vågar ta ansvar fullt ut, som vågar lita till sitt eget omdöme osv. Misstänker ibland att det kan finnas en hierarki i vården, där det är viktigt vem som bestämmer och vem som gör som den blir tillsagd. Det låter som hård kritik, men det är mina erfarenheter och dom är som dom är, självklart finns det säkert vårdpersonal som törs ta ansvar.
Olika sorts vård verkar också ha olika hög status, t.ex. blir man alltid exemplariskt bemött på hjärtkliniken.
Hej Lottie, och tack för din kommentar. Du tar upp många viktiga aspekter i ditt inlägg och jag håller med dig. Visst kan det bli tokigt i möten människor emellan. God kommunikation är A och O. I vården finns också tydliga inslag av ansvarsflykt och hierarki. Mången personal vågar inte handla efter omdöme och förnuft. Och statusen skall vi bara inte tala om. Kardiologin har i alla tider varit av högsta status. Psykiatrin och äldrevården har toppat bottenlistan.
Haha ... ja just det. Det är svart kontra vitt för mig, jag har erfarenhet av kardiologen och psykiatrin, toppen och botten!! Fantastisk erfarenhet. "ironisk"
Skicka en kommentar