Äldreomsorg - Det finns olika språk inom äldreomsorgen

När jag i rubriken skriver olika språk tänker jag inte på samhällets mångkulturella dimension, utan fast mer på äldreverksamhetens mångdimensionella kultur!

Inom äldreomsorgen verkar det finnas minst tre dominerande språk och verkligheter beroende på vilken uppgift och position man ser på. Först och främst har vi den offentliga retoriken som kommer via de förtroendevalda och som med tillrättalagda ord och framställningssätt beskriver äldreomsorgen. Det är många ord med bäring på den enskilde såsom inflytande, trygget, värdegrund, kvalitet, bemötande, uppföljning mm. Äldreomsorgen beskrivs som en stabil verksamhet där brukaren har inflytande och där allt ständigt skall bli bättre. Men trots allt finns ett politiskt offentligt brukarfokus. Men det finns också ett internt och ordkargt budskap till organisationen – budgeten skall hållas. Och budgeten är alltid brukaren överordnad

Därefter har vi en intern tjänstemannaretorik. Dessa personers blick är mycket fokuserad och koncentrerad – allt handlar om ekonomi och all verksamhet värderas i budget och utfall. I den interna tjänstemannaretoriken nämns sällan eller aldrig inte ord såsom brukare, patient, rättigheter och kvalitet. Nej, tjänstemännen ser på verksamheten utifrån aggregerade och summerade kolumner. I tjänstemannavärlden finns inga enskilda brukare som tynger sinnet – Brukarna finns bara i sammanställd form – till exempel boendevis eller områdesvis. Och produktionen mäts i ekonomiskt utfall och inte i kvalitet. Tjänstemannaretoriken undertrycker vårdtagarnas rättigheter men den svarar mot politikens interna budskap.

Till sist har vi den verksamhetsnära retoriken bland vårdpersonalen och den är så gott som alltid brukarorienterad. Här gör man det som behöver göras och man talar nästan uteslutande om den dagliga verksamheten och brukarnas behov. Här nämns aldrig värdegrund, kvalitetsdokument eller ekonomiskt utfall. Om så sker är det när den nära chefen som känner sig förpliktigad att påminna om dessa dimensioner vid något personalmöte. Personalen lyssnar då artigt och har mestadels glömt allt samtidigt som man lämnar rummet. För utanför sammanträdesrummet tränger sig vardagen omedelbart på. Jag går till Kalle nu. Kan du gå upp till Elsa när du är på väg till Sonja. Elsa sa igår att …

Det verkar inom äldreomsorgen finnas en brist på balans mellan eller till och med instabilitet bland de olika språkvärldarna. Politiken orerar tomt i sitt offentliga språk, tjänstemännen räknar tyst och blint sina sekiner och den brukarnära personalen arbetar externt kommunikativt men helt organisationsoberoende när man hanterar brukarnas behov och krav.

Resultatet låter förstås inte vänta på sig – Den ekonomiska klyftan mellan resurser och behov ökar ständigt och likaså förtroendeklyftan mellan den brukarnära personalen och tjänstemännen. Lösningen? Politiken måste ta ett fastare grepp om verksamheten och ställa nya krav på tjänstemannaledningen.