fredag 5 mars 2010

Äldreomsorg - Överhjälper vi brukaren?

Att ge bra och rätt omsorg till äldre är sannerligen ingen lätt uppgift. Uppfattningen om vad som är det rätta har svängt många gånger under årens lopp. All omsorg skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. Det innebär normalt att verksamheternas inriktning till den enskilde skall vara serviceinriktad, stödjande och hjälpande och inte som förr i världen överordnad, bestämmande och utförande. Och det kan vi väl alla ställa upp på.

Men hur ser verkligheten ut? Ja, det är förstås olika, men låt mig ta knäppande av knappar som ett exempel. Synen eller snarare tillämpningen i fråga om hur mycket man skall hjälpa en patient/brukare har sannerligen ändrats. Går vi tillbaka till sjuttiotalet när den gamle kallades patient så var det personalen som knäppte knapparna i koftan om den gamle visade minsta tecken på oförmåga. Sådan var rutinen och så skulle man som personal handla. Kort sagt man tog snabbt över när det ”behövdes”.

Två decennier senare stod det faktiska handlandet inte längre i centrum. Nu gällde filosofin att den gamle skulle nyttja och stärka sin egen förmåga, så länge det bara gick. Och patienten hade blivit vårdtagare. I praktiken innebar det att den gamle nästan aldrig fick hjälp att knäppa koftan. Mor Anna kunde sitta en förmiddag och pilla med knapparna utan att lyckas - Allt under en inre tilltagande känsla av hopplöshet. Det här var en filosofi eller i vart fall tillämpning som gränsade till misskötsel. Men det gjordes i habiliteringens namn.

Ytterligare två decennier senare, det vill säga nutid, har vi fått en nykter och bra omsorgssyn. Patienten/vårdtagaren heter nu brukaren! Men det finns ett problem som inte fanns tidigare nämligen den ständiga tidsbristen. Idag har personalen många gånger inte tid att tillämpa den goda vårdfilosofin. Går vi tillbaka till mor Anna så blir knapparna knäppta i ett huj vid morgonbesöket. På en kvart blir mor Anna upptagen ur sängen, tvättad och klädd. Och inom ytterligare fem minuter står frukosten på bordet. Omsorgsverksamheten tar helt enkelt över både det mor Anna skulle klara eller inte klara på egen hand. Omsorgsfilosofin får stryka på foten för den krassa verkligheten.

Det låter konstigt, men faktum är att vi idag av tidsbrist övervårdar brukarna. Personalen gör sådant som man inte skulle behöva göra om man bara hade tiden att kunna samverka med de äldre. Och det här övervårdandet gäller många vardagssysslor såsom städning, handling, matlagning mm. Inom dessa områden finns det inte tid till samverkan. För att hinna med gör personalen allt själv. Trots att mor Anna eller far Anders gärna skulle vilja hjälpa till, men då tar insatsen för lång tid. I stället bygger vi upp särskilda rehabiliteringsteam som skall hjälpa den gamle till ett självständigt liv och till att på optimalt sätt kunna fungera i vardagen. Den gamle får sitta och flytta klossar när han eller hon lika väl skulle kunna hjälpa till med damningen. Paradoxalt är ordet!

4 kommentarer:

Rebecka sa...

Det här har jag tänkt på så många gånger! Man känner ett ansvar att lämna brukaren ordentligt påklädd, tvättad och kammad även om det är tänkt att de ska klara detta själva med s.k "påputtning" - men precis som du säger händer det ofta att man pga tidsbrist hjälper för mycket. Hur ska man komma till rätta med detta? Inom hemtjänsten är schablontiderna vad jag har förstått ingenting man kan göra något åt?

mvh
Rebecka i Sundsvall

Sten sa...

Hej Rebecka, och tack för kommentaren. Nej, det är inte lätt att göra något åt situationen. I vart fall inte inom hemtjänsten. På ett särskilt boende kan man som personal på ett enklare sätt utföra olika arbetsuppgifterna så att brukaren hinner med. Inom hemtjänsten har man inte samma möjlighet till att göra något annat medan brukaren själv utför något eller åtminstone försöker.

När det gäller schablontiderna tycker jag dessa är en styggelse. Vi har en gång infört ett system med kvalificerade biståndsbedömare för behov- och tidsvärdering olika insatser. Allt för att kunna göra individuella anpassningar med hänsyn till varje brukares förmåga. Nu sitter högskoleutbildade biståndshandläggare och tillämpar schablontider utan hänsyn till individen. Om vi skall ha schablontider måste antalet biståndsbedömarna kraftigt reduceras och resurserna tillföras den egentliga omsorgen.

Anonym sa...

Jag tror inte biståndshandläggarna vill hålla på och räkna utifrån schablontid. Tyvärr är det tänket som är fel systemen måste efterlevas,lägga in i datan som styr avgifter och bemanningen.
Ett rambeslut skulle vara en framgångsfaktor.särskilt inom hemtjänsten.
Ja, det finns mycket att säga om vardagsrehabilitering och hälsobefrämjande(salutogent förhållningssätt) i verksamheter inom äldreomsorgen.Alltså skall bistånden beviljas utifrån friskfaktorer,men då skulle äldreomsorgens budget överskridas,emedan budgeten för Hälsosjukvård minska.Det syns i olika årsrapporter och ingen är intresserad.

Sten sa...

Hej anonym och tack för inlägg. Du tar upp tanken om avvägningen mellan sjukvården och omsorgen. Och denna fråga är inte ofta belyst.

Inom sjukvården finns åtminstone på vissa håll ett intresse för hälsoekonomiskt tänkande i "budgetsammanhang". Något mosvarande intresse inom tex äldreomsorgen har jag (nästan) aldrig stött på. Man är liksom inte intresserad av att ta reda på vilken nytta olika insatser gör och till vilken kostnad.

Men sannoligt kommer hälsoekonomin att få en större betydelse framöver.