Omsorg - Behövs det kategoriboende?

Behövs det kategoriboende inom omsorgerna? Eller, skall vi alla bo tillsammans med den naturliga blandning vi har i samhället? Ja, det är frågor värd att fundera över. Det enkla svaret är att vi självklart skall sträva efter en naturlig sammansättning av hyresgäster. Men i samma stund som vi tänker denna uppfattning, kommer undantagen av sig självt. Det är självklart nödvändigt med äldreboenden och många med mig anser det också självklart att vi skall servicehus för äldre. Och inte heller skall vi blanda till exempel äldre med kategorin missbrukare. Fast det senare tycks inte vara en allmän uppfattning. Dessvärre förekommer detta. Denna särskilda problematik har jag behandlat i tidigare inlägg.

Men skall vi ha särskilda boenden för lågaktiva och högaktiva missbrukare. Ja, även här går åsikterna isär. Jag tillhör nog minoriteten som anser detta. Så länge vi tillåter aktiva missbrukare att gömma sig och ta skydd i samhället, tar det lång tid till självinsikt kommer hos missbrukaren. När man vandrat vilse behöver man ha stöd dygnet runt. Och det får man i ett kategoriboende.

Under bra många år har ledstjärnan i omsorgsarbetet mm varit normalisering genom integrering. En god och fin tanke om än lite äppelkindand. Jag tycker det säger sig självt att man inte skall skifta in missbrukare på ett servicehus för äldre. Den som hävdar det goda i detta har aldrig talat med den äldre som känner en dödsskräck när missbrukaren snedtänder i korridoren.
För en ca femton år sedan såg jag ett tv-reportage om gymnasieungdomar med funktionshinder som bodde på internatskola. Jag minns inte om funktionsnedsättningen var synskada eller hörselskada. Saken gällde att dessa ungdomar "protesterade" mot att deras intagsspecialinriktade gymnasieskola i framtiden skulle läggas ner. En skola som man uppskattade helt och fullt, i kontrast till erfarenheterna från grundskolan. Ungdomarna beskrev vilket "helv--e" de hade haft i grundskolan och hur bra man nu hade det i gymnasiet när man slapp trakasserier och utanförskap och helt och fullt kunde ägna sig åt studierna och att på fritiden umgås med sina kamrater, som i varierande utsträckning hade funktionsnedsättningar.

Men riksdagen hade fattat sitt beslut och denna skolform skulle framöver avvecklas. På något sätt fick ungdomarnas äkta erfarenhet stå tillbaka för den i och för sig fina tanken om integrering. Men jag har som sagt mina funderingar om den ovillkorliga integreringen. Den är bra i teorin men fungerar inte i alltid praktiken. Någonstans måste vi tillåta oss att även tänka andra tankar, som många gånger kan väga nog så tungt.

Det kanske är tvånget att det skall vara si eller så som är det största problemet. Om vi i ökad utsträckning godtog friheten att låta ”kunderna” välja, skulle problemet inte bli så accentuerat. Låt den gamle själv bestämma om man vill bo på ett renodlat äldreboende eller i sitt hem. Låt alla ungdomar själva bestämma om de vill gå i en viss form av gymnasieskola. Ge missbrukarna åtminstone en möjlighet att kunna välja en stödjande boendeform när man vill avveckla missbruket. En sådan hållning avdramatiserar frågorna och ger utrymme för olika lösningar.