Det är känslomässigt svårt att flytta från sitt eget hem till ett särskilt boende. Det är alltid svårt, även när behov och insikt är tydligt både för brukaren och för dess anhöriga. De är svårt för en flytt sätter fingret på livets gång, och ett uppbrott får oss alltid att tänka såväl framåt som bakåt. Det är med andra ord en stor existentiell utmaning och lämna sitt hem, en utmaning som väcker, ja river upp känslor.
De flesta kommuner har någon form av folder eller info som berättar hur det går till att flytta till ett särskilt boende. Foldrarna är bra och välskrivna, men de skildrar det formella. Och berör inte det existentiella. Och det är väl kanske bra. För det är ingen lätt uppgift att i en folder föra en dialog med läsare omkring så svåra frågor. Det blir lätt taffligt och opersonligt
Helt plötsligt ät livet ändligt. Att generation följer på generation, tiderna förändras, att vi åldras och en dag skall dö är svårt att omfamna känslomässigt. Det kan kännas som ett personligt nederlag för brukaren att behöva flytta till ett äldreboende, och som ett misslyckande för de anhöriga. Och det uppstår mycket skuld och skamkänslor. Här måste det personliga samtalet komma in. Det behövs ibland, för att inte säga ofta, någon att tala med.
Idag är många äldreomsorger dåligt rustade för att ta hand om den gamles och de anhörigas samtalsbehov. Det finns ingen personal som man på ett adekvat sätt kan tala med under förberedelseprocessen, vid flytten och när den nya vardagen söker sin bekräftelse. I sin tekniska design är inte äldreomsorgen utformad för denna fråga, och personalen är inte heller tränade för samtal. Som biståndshandläggare kan man se den gamle som ett objekt och utifrån en schablon bedöma behov.
Som samtalspartner måste man vara lyssnande och se såväl den gamle som de anhöriga som levande subjekt som vill och behöver tala utifrån sina villkor. En bra samtalspartner möter den gamle och de anhöriga som medmänniskor och ser bortom formaliteter, schabloner och etiketter. Inom detta samtalsområde har kommunerna ett stort förbättringsutrymme att ta tag i.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Jag tycker inte det behöver vara så negativt att flytta äldreboende,som du påpekar här.Det som är viktigast är att pensionären vill flytta och att det inte är anhöriga som ansöker och övertalar att det inte fungerar i ordinarie bostad. Behovet skall givetvis finnas.Jag kan hålla med om att biståndshandläggningen kan vara byråkratisk och inte alltid lyssnar tillräckligt mycket .Då menar jag lyssnar och har dialog mellan raderna.Det räcker egentligen inte med ett besök för att utreda vad det egentliga behovet är.Jag som är enhetschef äldreboende tycker att det för ofta hörs att varför ansökan gjorts beror på att hemtjänsten inte fungerar.Då vill egentligen inte pensionären flytta till äldreboende.
Hej Gunilla, visst kan man se saken från din utgångspunkt! Och nyanseringar behövs alltid.
Men om man som jag skriver ett förhållande kort inlägg med visst budskap är det svårt att få med många aspekter. Man får helt enkelt koncentrera sig budskapets kärna. Och då hamnar tyngdpunkten lätt över åt något håll. Men det är debattens villkor och förutsättning
Vad jag tycker är viktigt att tänka på är att varje människa är unik och tänker utifrån sitt perspektiv där han eller hon är just nu i livet utifrån rådande omständigheter. Vilket för mig innebär att vi ser på saker och ting på olika sätt.....och i "min värld" är det något bra när man i mötet och kommunikationen med en annan människa kan få ta del av vad den personen menar och tänker.
Jag anser att vi inom vården behöver bli bättre på att lyssna och våga ställa de "rätta" frågorna för att göra ett bättre jobb.
Yvonne, tack för ditt inlägg. Kändes vänligt och ödmjukt att läsa dina ord. Du understryker vikten av att lyssna, och det kan man bara hålla med om. Och så förstås att ställa "kloka" frågor.
Utgångspunkten ska vara pensionären och så är inte alltid fallet. I vissa kommuner/stadsdelear är vi i ett läge där den enskilde både har ett behov och kanske vill flytta till boende, men inte får pga strängare regler. Sedan får det inte bli så att den enskilde måste flytta för att hemtjänsten inte fungerar.
Til samtalet. Lyhördhet, att lyssna och kunna vara ett stöd kräver kunskaper i psykologi, kommunikation och samtalsteknik. Jag förespråkar att även äldreomsorgen (precis som skolan och individ- & familjeomsorg) har tillgång till kuratorer och psykologer som kan komma in och hålla stödsamtal för pensionären och närstående.
Mvh Jim-Alex Minorsson Hirschi
Hej Jim-Alex, kul med din vinkling. Det går att närma sig ett "problem" från många utgångspunkter. Delar din uppfattning om behovet av kuratorer och psykologer.
En sen kommentar eftersom jag just hittade denna blogg. Gunilla, du skrev att "det viktigaste är att pensionären själv vill flytta". Men vad gör man med en person med Alzheimers, som inte klarar sig själv, inte vill ha hemtjänsten och inte vill flytta?
Så är fallet för min mamma. Rättare sagt, hon har tjatat på oss barn i ett par månader att hon inte klarar att bo själv, att hon vill komma till något äldreboende. Efter mycket strid med kommunen har hon fått plats på ett boende. När det nu är dags vill hon inte flytta...Eftersom hon inte kommer ihåg saker 10 sekunder efter att man har sagt dem går det inte att resonera. Så vad gör man..?
Hej Anonym, tack för inlägg. Du pekar på ett av de stora problemen inom äldreomsorgen.
Inte heller jag har en bra lösning. Man får försöka med samtal, lock och pock. Om och när detta inte går kan frågan om ett förvaltarskap väckas.
Skicka en kommentar