fredag 28 januari 2011

Äldreomsorg – Låt brukaren bestämma ännu mer

Hurra, nu införs det efterhand, ökad valfrihet inom äldreomsorgen, främst hemtjänsten, och det må man säga var på tiden. Tänk vilken vitaliserande effekt valfriheten har inom hela verksamheten – antingen utföraren är offentlig eller privat. Och förnyelsen finns där antingen mer ser det ur brukarens eller huvudmannens synvinkel. Det finns i allt väsentligt bara vinnare!

En tydlig och kostnadsbesparande effekt kan ses ifråga om den nedlagda tiden som går till omsorg. Nya arbetssätt, och nya scheman med ökat personalinflytande ökar ”verkningsgraden” inom verksamheterna från ca 50 % till 75 % per omgående. Av den tillgängliga vårdtiden får brukaren således mycket mer tid för hjälp i hemmet. ”Svinnet” minskar mot mer normala nivåer. Till detta kommer att även den totala tiden minskar då insatserna mera riktas mot de verkliga behoven.

Men organisationsvinsterna är inte det primära utan det handlar främst om brukarnas utbyten. Och brukarna är mestadels mer nöjda när valfriheten införs. Kvalitetsmedvetandet ökar och metoder för att mäta kvaliteten utvecklas. Personalen inser att jobbet just går ut på att hjälpa den gamle och utföra de beslutade insatserna.

Men det finns mycket mer att göra i fråga om valfriheten. Till exempel vill inte kommunerna gärna släppa in fler tjänsteleverantörer på hälso- och sjukvårdssidan. Man behåller också gärna greppet om larmsidan och ifråga om de s.k. nattpatrullerna. Inte heller vågar man så här långt sig på att släppa in konkurrensen inom biståndsbedömningen. Låt valfriheten öka och brukaren bestämma ännu mer - Det tjänar samhället på! Det tjänar alla på!

2 kommentarer:

Pär Westring sa...

I min yreksroll har jag ansvarat för införande av valfrihetssystem samt att jag är strategiskt ansvarig för kvalitetsfrågorna inom vård och omsorg.

Utifrån detta perspektiv vill jag ge några korta kommentarer.

För det första vill jag principiellt hålla med din hyllning till valfriheten. Och denna hyllning är huvudsakligen inte ideologiskt, utan humanistiskt motiverad.

I den situationen att man behöver stöd är man i en utsatt och utlämnad position. Man klarar sig inte själv, och man måste släppa någon inpå sig, in i sitt liv och hem. Blotta sin utsatthet, sin person och sitt mest personliga.
I den situationen finns något fundamentalt rätt med att kunna välja, att kunna bestämma vem som ska utföra dessa insatser. Att få kunna välja och välja bort. Det skiftar maktbalansen till den enskilde på ett alldeles nödvändigt sätt.

Med detta sagt, låt mig problematisera, ur ett kvalitetsperspektiv.

Kommunen har en skyldighet att utifrån lagstiftning och föreskrifter säkerställa kvaliteten i verksamheten, givetvis även hos de enskilda utförarna.

Utmaningen ligger här i att styra, reglera och följa upp tillräckligt mycket för att garantera kvaliteten.
Men utan att detaljreglera på ett sådant sätt att likriktning uppstår.
För då faller en huvudpoäng med mångfalden: att olika arbetssätt, metoder och en positiv kvalitetsutveckling ska stimuleras hos de olika utförarna.

Jag tror värderingsstyrning, tydliga fokuserade mål, och ekonomisk ersättning kopplad till kvalitetsresultat kan vara framgångsrika vägar att gå.

Med detta sagt kvarstår bland annat hur vi - på ett tillräckligt bra sätt - fångar den svårfångade kvaliteten. Hur mäter vi den på ett sätt som både ger en rättvis bild, och är hanterbar. Enkäter, klagomålshantering, fokusgrupper, avtalskontroller, dokumentationsgranskning, peer-to-peer, kritiska-situationer-analyser och så vidare är alla metoder som ger en bild och som ger underlag för att följa upp och styra.
Många gånger ligger fokus enbart på verksamhets- eller utförarnivå.

Jag tror dock att vi måste utveckla ännu bättre metoder för att följa upp på individnivå, för det är där den brukarintressanta kvaliteten uppstår och levereras - varje timmme, varje dag.

Sten sa...

Hej Pär, och tack för inlägg. Dina ord kan jag ställa mig bakom.

Jag tror också att både kvalitet och ekonomi mm bäst fångas upp på individnivå (=brukaren). För hur man än vider och vänder sig är det dennes behov som skall mötas.

Men man måste nog också se och mäta helheten. För många år sedan såg jag en hälsoekonomisk utvärdering av privattandläkare och folktandvården. Den var intressant. Båda grupperna fick likartade betyg av patienterna. Men tandläkarna på folktandvården var överlägset mest "effektiva" i sitt arbete. Man jobbade snabbast.

Då skulle man kunna tro att folkhälsovården var bäst ur ett hälsoekonomiskt perspektiv. Men ack nej, slutresultatet tyngdes av alla kringfaktorer såsom personal och lokalytor. Så privattandläkarna "vann" i slutändan.

Ibland känner jag detsamma inom äldreomsorgen. Man måste se både på det individnära och på verksamhetsnivå.