fredag 18 februari 2011

Omsorg – Få inom socialtjänsten vill ta ansvar

Unga med funktionsnedsättningarna i form Aspbergers, autism, ADHD bor oftast tillsammans med sina familjer, men med hjälp av olika stöd från socialtjänsten. Och det går mestadels bra. Men när barnen börjar bli lite större och komma i tio till tjugoårsåldern kan problemen växa till. Många ungdomar blir då riktigt starka och detta i kombination med en obändig vilja gör att konflikterna inom familjen tilltar. Syskonen, ja till och med föräldrarna, kan känna rädsla i vardagen. Man vet aldrig när ett utbrott kommer och vilken väg det skall ta denna gång. Det fordras nästan ständigt två vuxna för att kunna bemästra situationen. Många familjer har det svårt.

Och stödet från den sociala sidan är klent och segt. Skulle t.ex. en av ”assistenterna” sluta tar det upp till ett halvår innan kommunen har hittat en ny. Under tiden får föräldrarna själva dra ett tungt lass.
Och skulle problemen bli så stora att familjemedlemmen med funktionsnedsättningen inte kan bo hemma längre, ja då börjat de verkliga problemen. För det finns inte anpassade boenden att tillgå. De har för länge sedan utgått ur sortimentet. I bästa fall finns det någon form av avlastning för några dagar. När föräldrarna ansöker om ett boende, exempelvis via en förhandsbedömning, säger inte kommunen nej. Istället bollar man frågan mellan socialtjänstlagen och LSS. Handläggarna skriver sig fria och hänvisar till den andra lagstiftningen och dess tjänstemän. Och så kan det hålla på år ut och år in. Allt medan alla i familjen mår sämre och sämre.

Som förälder hoppas man hela tiden att kommunen skall ta sitt förnuft till fånga och komma med en lösning eller i vart fall ett förslag. För det är ingen tvekan om att kommunen och socialförvaltningens har ansvaret att lösa situationen. Och de har också ansvar att samarbeta och de har framförallt ansvar att ge motiverade beslut, med överklagandehänvisning om beslutet går den sökande emot.

Vad gör man som förälder i ett moment 22 läge? Ja, börjar kommunen sega så begär ett beslut och överklaga detta. Kommer det inget beslut kan man vända sig till socialstyrelsen och be att få handläggningen granskad. Man kan också vända sig till JO och be denne granska fallet. Inte är det särskilt roligt eller trevligt att vara envis och öka pressen, men det måste ställas mot alternativet att kommunen i över fem år kan hålla på med interna finter. Priset som familjen kan få betala kan bli alltför högt.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Varför hjälper inte socialtjänsten en ungdom fullt ut?

Anonym sa...

Varför är socialtjänsten så sega?