Omsorg – Ledsagningen har spårat ur

Jag har skrivit om begreppet ledsagning tidigare, men verksamheten är så viktig att jag nu återkommer till den. Ledsagning vad är det, tänker kanske du som läsare. Och frågan är berättigad. Många kommuner har i praktiken slutat att bevilja ledsagning, trots att det är ett åliggande enligt socialtjänstlagen, och Stöd och service till vissa funktionshindrade. Kommunernas lokala riktlinjer, som man själva skriver och tolkar, innebär i praktiken att nästan ingen idag beviljas ledsagning. Och kommunernas snäva tolkningen verkar dessvärre ha stöd i domstolars tolkning.

Ledsagning är enligt socialtjänstlagen till för alla som på grund av en funktionsnedsättning behöver hjälp för att delta i aktiviteter utanför hemmet. Syftet är att göra det möjligt att träffa vänner, delta i kultur- och föreningsliv, utöva sportaktiviteter, göra läkarbesök, delta i dagverksamhet med mera. Ledsagning kan beviljas oavsett ålder. I praktiken är ledsagning lika med hjälp av en personal vid besök utanför hemmet.

Problemet är att kommunerna i sina riktlinjer ofta har smugit in en passus med ett ungerfärligt innehåll om att behovet av ledsagning beviljas om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. Och det är inte så svårt för en biståndsbedömare att påstå att föräldrar, vänner, frivilligverksamheten eller äldreomsorgen eller något annat kan hjälpa till. I teorin är allt möjligt, men verkligheten är inte lika enkel. Oftast hjälper ingen till!!

Även en person med funktionsnedsättning har en självklar rätt till ett eget liv och en lika självklar rätt att värna sin egen integritet. Slutsatsen är lika självklar som enkel – De lokala reglerna för ledsagning måste ses över och ändras. Eller om så behövs måste lagstiftningen förtydligas. Alla de som har behov och rätt till ledsagning skall självklart ha det! Det är ingen kostnadskrävande insats.