Omsorg – Vilket samhälle vill via ha

Idag tänkte jag göra ett avsteg och inte direkt behandla ett ämne som har en omedelbar koppling till äldreomsorg eller funktionsnedsättning. Jag tänkte tala om den allmänna omsorgen eller snarare bristen på densamma. Och jag gör det utan att ta partipolitisk ställning åt något håll. En försämrad utveckling har skett under bra många olika regeringar av skiftande kulörer. Jag tar bara allmänpolitisk ställning för människan.

Jag förstår inte hur samhället har kunnat bli så känslokallt och egotrippat som det har blivit. Individualismen tar sig allt märkligare uttryck. Det verkar som om vi glömt bort att ett samhälle måste bygga ansvarstagande även för andra. Vi har ett gemensamt ansvar - även för varandra. Jag är bara så arg och behöver lätta på ventilen.

Vad är det för ett sätt att byråkrater kan tvinga svårt cancersjuka ut i arbete? Emot läkarnas inrådan och emot det mest elementära sunda förnuftet. Visst kan alla arbeta och bidra med något. Men det finns en gräns för denna dogm. En människa som är genomsjuk och som har en tydligt utmätt tid på jorden skall självklart inte jagas och plågas. Vad är det för byråkrater som letar andra möjliga eller snarare omöjliga orsaker när en undersköterska drabbats av arbetsskada.

Vad är det för märkliga byråkrater som tvingar isär och tvångsskiljer gamla på äldreboenden. Man vill inte ge två gamla personer plats på samma äldreboende. De kan ha varit gifta och levt ihop i över sextio år. Men de bryr sig inte byråkraterna om. Gamla människor skall självklart behandlas med respekt och inte plågas av några omdömeslösa och inskränka personer.

Vad är det för ett samhälle som inte kan ordna värdiga arbeten åt personer med funktionsnedsättningar. Arbetslösheten och ”förtidspensioneringen” är skrämmande hög inom för dessa personer. Det föreligger ingen brist på ord inom handikappområdet. Däremot råder stor brist på handling och duglig personal. Det behövs mera verkstad och mera verkliga tag. Sätt munkavel på de orerande byråkraterna.

Tänk dig ett barn som är så svårt förlamat att det behöver hjälp med allt. Föräldrarna får slita dag och natt. Hjälp från samhället? Nä, inte alla gånger. Försäkringskassan och kommunen kan närmast glatt avslå ansökan med hänvisning till en byråkratisk fint som för stunder håller frågan borta. Och det blir inte bara avslag en gång. Det kan pågå i år och beslutet om assistanshjälp finns på armlängds avstånd från de utslitna föräldrarna, men ändå så långt borta. Det lilla barnet? Hur det lider skall vi bara inte tala om.

Ett exempel till. Våra gamla inom äldreboendena och hemtjänsten får äta fabriksmat! Visst kan det vara en gott någon enstaka gång. Men skall du varje dag äta någon av de tjugo rätter som bjuds så blir maten till slut en plåga. Den står dig upp i halsen. Och som gammal äter du mindre och mindre. Med den effekt det får på ditt allmänna välbefinnande. Gamla behöver riktig mat och god mat. Om det är någon i samhäller som behöver goda måltider är det våra gamla. En god måltid sätter guldkant på dagen och lägger liv till åren.

Nej, det behövs en ordentlig uppryckning i fråga gemenskap och ansvar. Detta är en allmän politisk fråga för den är allmänt mänsklig. Äh, det hjälpte inte. Jag är fortfarande arg. Ja, ja - bristen på klok politik finns ju kvar. Så det är bara att fortsätta .. och va arg.