onsdag 4 april 2012

Omsorg - Anhörigvårdarna behöver stöd

Allt mer omsorgsarbete flyttas över på de anhöriga och framförallt till anhörigvårdarna. Anhöriga som skall vara vårdare och förväntas utföra arbete utan kunskap, erfarenhet och utbildning. Man skall ta ställning till olika insatser i hemmet utan att veta om alternativ. Men man skall också vara vanlig anhörig och värna den kulturella sidan, och ha en normal relation, i glädje och sorg. En icke helt oproblematisk dubbelroll eller trippelroll.
Men även för vårdtagaren finns en dubbelhet. Man skall på en och samma gång vara både brukare och anhörig. I de här dubbla rollerna ligger det konflikter. Både för vårdtagaren och för vårdgivaren. Jag vill påstå att det finns risk att båda parter kan bli överlastade och slitas ut. Frågan är vem som riskerar att fara mest illa?
En anhörigvårdare är en person som vårdar eller hjälper en släkting, närstående eller bekant som på grund av sjukdom, ålder eller funktionshinder behöver hjälp att klara sin vardag. Alltså det arbete som den professionella organisationen egentligen skulle utföra.

Att flytta över vårdansvaret på de anhöriga är bekvämt och ekonomiskt fördelaktigt för vårdgivaren, dvs. kommunen. Kostnaden ligger kanske bara på 50% jämfört med att den ordinarie organisationen skulle utfört arbete. Man nyttjar lojalitetsbanden mellan brukaren och den anhörige.

Men vad händer egentligen med anhörigvårdaren. Han eller hon blir fruktansvärt isolerad i sin roll. Man blir uppbunden i sitt liv i en utsträckning som ligger långt över 40 timmarsveckan. Brukaren ser inte den anhörige som en professionell kraft utan som en släkting som hjälper till. Man begär gärna lite för mycket . "Du kan väl stanna tills jag lagt mig". Arbetet tränger ut andra delar av den anhöriges liv. Man får utföra jobbet utan tekniska hjälpmedel, vilket sliter på kroppen. Anhörigvårdaren går också med ständig oro över framtiden. Vad händer när jag inte orkar mer. Men det skall också sägas att arbetet har ljusa sidor. Det finns mycken glädje och arbetstillfredsställelse. Och brukarens uppskattning är kanske den främsta glädjekällan.

När det gäller brukaren är situationen faktiskt än mer komplex. Han eller hon får hantera sin känsla av underordning. Han eller hon kommer inte alla gånger till tals när det blir frågan om anhörigvård. Släktingar och omgivningen bestämmer över huvudet på den det berör. Att hjälpa är att utöva makt och att ta emot hjälp är att tappa makt. Och bara i detta faktum finns det en uppsjö av problembilder. Brukaren får vård av någon som man kanske helst inte vill ha, man får stor personkontinuitet, men också liten stimulans via annan person. Brukaren blir isolerad. Men även brukaren oroar sig för framtiden. Vad händer när anhörigvårdaren inte orkar längre. Var hamnar jag då?
Som det på många håll är idag kan det inte få fortsätta. Anhörigvårdaren blir utsedd och får sin lön. I övrigt bryr sig inte kommunen. Jag är för anhörigvård, men inte utan en ordentlig handledning och ett ordentligt stöd för både anhörigvårdaren och brukaren. Kommunerna måste skärpa sig och ge anhörigvårdarna den uppmärksamhet de förtjänar.

5 kommentarer:

Anna Hansen sa...

Intressant skrivet. Jag söker litteratur kring just anhörigvård och att anhörigvårdarna behöver mer stöd. Tips?

Mvh Anna
annahansenr@hotmail.com

Sten sa...

Hej Anna, tack för inlägg och fråga.

Jag har inga direkta tips på böcker eller så. Normalt skriver jag utifrån egna erfarenheter och synpunkter. Någon gång emellanåt sneglar jag på teori eller så.

Men det kan inte uteslutas att någon läsare kan ha tips att ge. Vi får hoppas på det!

Alf sa...

Hej!

Råkade ramla in på den här bloggen idag. Ett mycket intressant äne där jag har egen erfarenhet.

Tills för några år sedan var jag anhörigvårdare till min fru. Min fru hade diagnosticerats Alzheimers och ingen ersättning utgick från kommunen.

Man hade ett demensteam som kom hem och gav en kompakt information men ingen utbildning i varken medicin eller vård av en person med denna sjukdom gav man mig.

Ej heller diskuterades det över huvud taget om mediciner som min fru fick och att jag skulle vara observant på eventuella biverkningar. Min fru fick en del underliga symtom hon ej haft tidigare och jag funderade först på om det hörde till sjukdomen men hittade inget om det på nätet. Blev efter ett kort tag säker på att det var biverkningar och ringde demensteamet om det, men de avrådde mig att ta bort medicinen för det kunde helt förstöra det som byggts upp. Hur som jag tog bort den i alla fall och min fru blev av med biverkningarna.

Jag hade ingen avlastning alls i början men kunde efter hand få någon vecka(5 dagar) då och då och så hemhjälp. Vad skulle jag med hemhjälp till? Jag som alltid delat alla hemmets sysslor med min fru skötte ju hemmet. Skulle hemtjänsten sitta av en timme då och då, eller...?

Även om det nu var min älskade hustru jag tog hand om så var det påfrestande att behöva stå till pass dygnet runt. Jag kände att jag inte skulle orka länge till och sökte ett permanent boende för min fru. Sökandet övergick snart till ett krav från min sida, men från kommunens sida hände ingenting.

Då en dag brast det helt enkelt och jag gick som man säger in i väggen. Ringde demensteamet och fick komma till äldredoktorn dan därpå. Han skrev ut antideppmedicin och sömnpiller och så fick jag åka hem och fortsätta vårda min hustru.

Efter några dagar så gick jag kemiskt kastrerad runt i något slags rus och skötte om min högdementa fru. Kommer inte ens ihåg om jag körde bil i det grymma tillståndet. Men någonstans i dimman fanns överlevnadsinstinkten och jag började smida planer.

Kommande helg skulle min fru på en så kallad avlastningsvecka. Och jag bestämde mig för att denna gång skulle jag inte hämta hem henne då vistelsen var över.

Så blev det och det blev också en vändning för mig, jag slängde glädjepiller och sömnmedel all världens väg och började ett nytt liv.

Efteråt har jag fått reda på att behovety av permanent demensboende bedömdes av hur många hemtjänsttimmar man förbrukade! Och ingen upplyste mig om det.

Nej rent ut sagt så utnyttjar många kommuner anhörigvårdarna på ett synnerligen fult sätt. Höjden tycker jag var att man utnyttjade ett vårdfall för att ta hand om ett annat.

Tilläggas kan att jag ganska snart efter min drastiska åtgärd fick ett permanent boende till frun men det tackade jag nej till för jag hade ordnat boende på annat håll.

Slutligen så kan ingen varken anhörigförening eller demensförbund ta åt sig äran av att ha hjälpt mig. Jag kontaktade allt vad föreningar/förbund hette som bara beklagade min situation men inte gav den minsta hjälp.

Med vänlig hälsning
alf

Sten sa...

Hej Alf, tack för ditt inlägg.

Blir dyster när jag läser dina ord ur verkligheten. Samtidigt är det nyttigt att få beskrivningar och insikter som motvikt till alla teoretiska viljor och mål som finns. Avståndet mellan det som sägs och görs är många gånger stort.Jag vill tacka dig för att du tog dig tid att berätta.

Tobias sa...

Hej, är själv anhörigvårdare och tycker det är intressanta inlägg. Frågorna kring detta bör lyftas upp mer i media för att få det bättre för anshörigvårdarna tycker jag. Med vänlig hälsning, Tobias