Har vi biståndsbedömning när en sjuåring skall börja skolan? Nej, det har vi inte, är det närmast självklara svaret. Skola är utformad så att i stort sett alla elever kan börja och varje elev får den hjälp och det stöd man kan behöva. Omhändertagandet är inbyggt i systemet och personalen – lärarna med flera är utbildade och tränade för att göra jobbet.
Det är säkert ingen slump att samhället valt detta system för skolgången. Man skulle kunna tänka sig andra lösningar såsom att man hade en sakkunnig bedömning av varje elev och att ett utlåtande följde med eleven in i skolan och blev uppdraget till läraren. Men så har vi det inte och skälet är förmodligen att det strider mot den allmänna skoltanken.
Men inom äldreomsorgen har vi ett sådant system. Här har samhället hittat på en konstruktion som innebär att enrådighetsbeslut om behoven blir vägledande för hjälpen och stödet. Med enrådighet menar jag att en extern handläggare ensam fattar insatsbeslutet. Den som utför insatsen och ser behoven i den dagliga verksamheten, står utanför beslutsfunktionen. Detta antingen det gäller vård eller omsorg. Det är märkligt att samhället har det så här att besluten och handlandet inte ligger nära brukaren. Distansbeslut är inte till gagn för brukaren och det är inte heller till hjälp för utförandeorganisationen. Båda känner frustration och oförmåga att påverka. Systemet leder till en dubbel obalans dels genom möjlighet till ansvarsflykt, dels en faktisk misshållning av samhällets resurser.
Om det tvivlas på min uppfattning vill jag hänvisa till de utvärderingar som gjorts rörande överensstämmelsen mellan de beslutade och de verkligt utförda insatserna. Det finns en stor skiljaktighet dem emellan. Och naturligtvis är det verkligheten som gäller.
Jag tror att äldreomsorgen står inför ett vägval – antingen måste det nuvarande biståndssysememet avvecklas eller måste det utvecklas. Om man avvecklar kan beslutsfunktionen läggas på utförandeorganisationen på ett sätt som faktiskt en gång gällde när vi hade hemtjänstassistenter. Vid en utveckling, kan man tänka sig en form av mer kollegial och nära beslutsfunktion där flera kompetenser ingår. Om detta har jag skrivit tidigare och till detta återkommer jag sannolikt i en framtid.
fredag 2 oktober 2009
Äldrevård: Har vi biståndsbedömning när en sjuåring börjar skolan?
Etiketter:
Biståndbedömning,
Brukarna
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Om jag har förstått rätt så träffar ju biståndshandläggaren alla möjliga personer innan beslut fattas - den som ansöker om hjälp, anhöriga och ofta hemtjänstpersonal eller deras chef. Det är nog bra att beslut fattas av någon som ändå har någon liten distans. Om någon som jobbar dagligen med den som får hjälpen skall vara med och fatta själva beslutet så tror jag det uppstår konstiga situationer med för många känslor inblandade. Dessutom står ju hemtjänstpersonalen under en chef som har ansvar för ekonomin. Inte bra och dubbla lojaliteter.
Hej Jonny, tack för dina synpunkter. Känner stor respekt för vad du framför, men är övertygad om andra förhållanden väger tyngre. Det absolut viktigaste är att göra rätt saker. Verkligheten visar på att det är för stor skillnad mellan vad som beslutas, vad som behövs och vad som verkligen utförs. Får man bättre beslut får man också bättre samklang mellan behov och utförande.
Jättebra att du skriver om dessa frågor på din blogg och att du delar med dig av dina erfarenheter, reflektioner mm i välformulerade inlägg. Frågorna är viktiga och behöver föras upp på agendan ännu mer. Koncept som flexibilitet, personlig anpassning, respekt, värdighet, medmänsklighet och yrkesstolthet behöver få en mycket större betydelse än vad de haft tidigare. Under de senaste åren tycker jag mig dock märka en förändring till det bättre inom flertalet områden, däribland äldreomsorgen. Politiker, tjänstemän, media och berörda pratar om detta på ett mer öppet och målinriktat sätt än tidigare. Man vill och strävar efter att hitta bra och fungerbara lösningar. Det sker förändringar till det bättre runt om i hela landet och det är jättebra. Det är på tiden. Tyvärr så är det fortfarande på sina håll ett kompakt motstånd till förändringar och att föra in nya tankar, sätt och idéer att lösa dessa problem som existerar inom tex äldreomsorgen. Tyvärr så är det fortfarande alltför många brister i äldreomsorgen. Så ska det inte behöva vara. Människovärdet upphör ju inte bara för att man uppnår en viss ålder eller för att man är/får en funktionsnedsättning eller liknande. Ju fler som då som för upp dessa frågor på agendan desto bättre. Jag tror att en grundläggande anledning till många av de problem som man hittar inom äldreomsorgen och andra delar inom offentlig sektor till stor del beror på organisationströghet, stark centralisering, avsaknad av flexibilitet och ansvarskänsla och det gamla ökända revirtänkandet. Det är inte okej. Det sker på bekostnad av den som står som mottagare av omsorgen. Som mottagare är man i en beroendeställning. Man kanske inte varken kan eller orkar föra sin egen talan. En del undviker eller rentav vågar inte att på egen hand föra fram brister inom tex äldreomsorgen. Då är det viktigt, bra och värdefullt att andra som kan och har möjlighet också för fram och påpekar både brister och förslag till lösningar på problemen. Jättebra att du genom din blogg delar med dig av dina reflektioner, erfarenheter, problemlösningsförslag mm. Mycket uppskattat!
Med vänliga hälsningar,
Kristina Palmgren (FP)
Kristina, tack för ditt fina inlägg. Du berör många viktiga angelägenheter. Och jag delar din uppfattning att både äldreomsorgen och, om jag tillåts använda ordet, handikappomsorgen måste belysas mera och även åskådliggöras från olika utgångspunkter. Kul du uppskattar att jag skriver och även vad jag skriver. Gillande värmer alltid. Hälsning Sten
Skicka en kommentar