Men jag kände också ett gryende tvivel. Är marschen rätt sätt eller bästa sätt att visa på orättvisor i samhället. I år var budskapet att otillgänglighet ska klassas som diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Och det är ett viktigt budskap. Jag påstår absolut inte att marschen saknar betydelse. Den får stort genomslag i media och så. Men påverkar den våra beslutsfattare? Blir det någon förändring? Nej, knappast. Marschen är, för politikerna, en marginell företeelse som de inte låter sig påverkas av. Och tjänstemän på olika nivåer är i än större utsträckning tjockhudade.
Vad skulle man då istället kunna göra? Jag säger aktioner! Ja, dra Sverige inför olika nationella och internationella fora. Se till att Sverige granskas av utländska intresseorganisationen. Krydda med inhemsk godhjärtad civil olydnad, alltså mediebevakade handlingar. Sätt igång och systematiskt påverka politiker på olika plan. Mycket uppvaktningar! Det är lättare att påverka och få genomslag när man står öga mot öga. Jag tror det måste bli mer handling och mindre ord. Tillgänglighetsmarschen känns för välvillig och tam. Känns lite som när dagis är ute och manifesterar. Allmänheten är välvillig och förstående, men samtidigt ler man lite - Barnen är för söta och rara. Budskapet når inte fram. På samma sätt är det med tillgänglighetsmarschen. Budskapet om behov av vidgning av diskrimineringsbegreppet hamnar utanför fokus. I stället blir reaktionen tycka synd om. Handikapprörelsen skall inte be om reformer. Man skall istället kraftfullt visa på problem och behovet av förändring.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar