Äldreomsorg - Tänk om man kunde samarbeta

Idag tänkte jag helt kort ta upp ett ämne som gör mig, och många med mig, fullständigt matt. Ja, jag är så less på saken att jag knappt orkar skriva om det. Alltför ofta blir någon gammal person offer för huvudmännens, det vill säga vårdgivarnas, oförmåga till att samverka. Det jag i skrivande stund tänker på gäller äldre personer med fysiska krämpor och där den äldre visar tecken på demens eller annan form av psykisk nedsättning. Om dessa personer pågår en intensiv kamp. Inte för att hjälpa till, utan för att komma ifrån ansvaret att hjälpa till!

Det är en kamp mellan kommun – demensboende – olika vårdavdelning – och psykiatrin. Kampen gäller att ingen vill ha eller ta emot patienten. Och ingen vill stå för kostnader. Vid olika möten sker ordväxling och munhuggning helt öppet inför patienten och inför anhöriga. Tänk dig själv att vara i den situationen att ingen vill ha dig! Vad känner den gamla inom sig? Fy så oprofessionellt!!

Hur kan vi ha kommit så långt från verkligheten att vi låter omsorgen av våra gamla stå tillbaka för omsorgen för den egna verksamhetens ekonomi. Alla parter inser behovet av insatser, men tycker att någon annan är bäst lämpad att ta hand om situationen. Att lösningen ligger i samverkan tycks inte föresväva de inblandade. När sjukdomsbilden är mångproblematisk ligger lösningen nästan alltid i samverkan. Ingen huvudman kan på egen hand ordna till en bra lösning. Men det märkliga är att inblandade parter inte vill samverka.

Det har utbildats en kultur där framförallt kommun och psykiatrin letar hinder och svårigheter framför att se möjligheterna. Taktiken vid möten är att vinna tid. Då finner saken nog en lösning utan att just vi behöver blandas in. Därför fokuserar man på svårigheterna. Först när dessa betats av och tillbakavisats är man mogen för att försiktigt söka se olika möjliga lösningar. Det som skulle kunna lösts på mindre än en vecka tar nu betydligt tid, ja ibland upp till flera år. Till skada för brukaren/patienten och till förfång för alla anhöriga.

I mina mörka stunder tänker jag att segheten, motstånd och oviljan inte bara sitter i omsorgen om ekonomin, utan problemen är djupare än så. De inblandade personerna saknar kunskap, och förmåga att utföra sitt arbete. Man verkar inte förstå vad man håller på med. Man ser mötena mer som varande en reaktiv förhandling än som fora för att söka proaktiva metoder och lösningar. Konstig Värld? Ja, det kan man säga!

Omsorg – Få inom socialtjänsten vill ta ansvar

Unga med funktionsnedsättningarna i form Aspbergers, autism, ADHD bor oftast tillsammans med sina familjer, men med hjälp av olika stöd från socialtjänsten. Och det går mestadels bra. Men när barnen börjar bli lite större och komma i tio till tjugoårsåldern kan problemen växa till. Många ungdomar blir då riktigt starka och detta i kombination med en obändig vilja gör att konflikterna inom familjen tilltar. Syskonen, ja till och med föräldrarna, kan känna rädsla i vardagen. Man vet aldrig när ett utbrott kommer och vilken väg det skall ta denna gång. Det fordras nästan ständigt två vuxna för att kunna bemästra situationen. Många familjer har det svårt.

Och stödet från den sociala sidan är klent och segt. Skulle t.ex. en av ”assistenterna” sluta tar det upp till ett halvår innan kommunen har hittat en ny. Under tiden får föräldrarna själva dra ett tungt lass.
Och skulle problemen bli så stora att familjemedlemmen med funktionsnedsättningen inte kan bo hemma längre, ja då börjat de verkliga problemen. För det finns inte anpassade boenden att tillgå. De har för länge sedan utgått ur sortimentet. I bästa fall finns det någon form av avlastning för några dagar. När föräldrarna ansöker om ett boende, exempelvis via en förhandsbedömning, säger inte kommunen nej. Istället bollar man frågan mellan socialtjänstlagen och LSS. Handläggarna skriver sig fria och hänvisar till den andra lagstiftningen och dess tjänstemän. Och så kan det hålla på år ut och år in. Allt medan alla i familjen mår sämre och sämre.

Som förälder hoppas man hela tiden att kommunen skall ta sitt förnuft till fånga och komma med en lösning eller i vart fall ett förslag. För det är ingen tvekan om att kommunen och socialförvaltningens har ansvaret att lösa situationen. Och de har också ansvar att samarbeta och de har framförallt ansvar att ge motiverade beslut, med överklagandehänvisning om beslutet går den sökande emot.

Vad gör man som förälder i ett moment 22 läge? Ja, börjar kommunen sega så begär ett beslut och överklaga detta. Kommer det inget beslut kan man vända sig till socialstyrelsen och be att få handläggningen granskad. Man kan också vända sig till JO och be denne granska fallet. Inte är det särskilt roligt eller trevligt att vara envis och öka pressen, men det måste ställas mot alternativet att kommunen i över fem år kan hålla på med interna finter. Priset som familjen kan få betala kan bli alltför högt.

Äldreomsorg - Konkurrens är nog bra

Jag vill inte säga att offentligt utförd äldrevård skulle vara sämre eller bättre än alternativa privata. Eller vice versa. På många håll fungerar den offentliga verksamheten utmärkt. Men ändå vill jag tro att konkurrens är nyttigt. I vart fall har det varit så i de fall jag kommit i kontakt med. Om vi till exempel ser på en kommunal hemtjänstgrupp så händer det mycket när man står inför en konkurrenssituation. Förhållandet skulle säkert vara detsamma om det var ett privat alternativ som fick konkurrens.

I en mångfaldssituation kommer helt plötsligt vårdtagaren i centrum på ett nytt sätt. Enhetschefen som tidigare, sällan eller aldrig besökt vårdtagarna börjar helt plötsligt att intressera sig för kundernas väl och ve. Chefen börjar göra hembesök och talar med de gamla och fråga hur de har det och om det är något mer som man kan göra. Innan mångfalden brydde sig chefen inte om de gamla. Han eller hon vara bara till för personalen. Tala om suboptimering!

Men det händer mer! Enheten börjar ta fram informationsfoldrar om sin verksamhet, och beskrivandeblad om personalen som arbetar där. Genomförandeplanen som tidigare bara var en dammsamlare fräschas upp och ges ett relevant innehåll. Ett, tu, tre börjar det också anordnas våffelkvällar för de vårdtagare som själva kan ta sig till hemtjänstlokalen. Denna lokal som bara för några månader sedan sågs som personalens egen slutna tillhörighet. Men nu går det bara att sambruka den. Till helgaftnar och så ordnas det lite extra i hemmet för de brukare som inte har någon släkt eller vänner som kommer på besök.

Men det kanske viktigaste är att de insatser som är beslutade också kommer att genomföras i verkligheten. Ett exempel - Brukaren som är beviljad utevistelse, men som tidigare inte ens kom ut på balkongen, kommer nu mera regelmässigt ut när vädret och klädseln tillåter!

Alltså fram för ökad mångfald, men utan osund prisdumpning i upphandlingsskedet. Men det senare är en annan diskussion.

Äldreomsorg – Om sommaren kommer de och vitaliserar

De kommer om sommaren alla de som bryter mot äldreomsorgens tysta koder. De är piercade och tatuerade, och klär sig i linnen och shorts. Håret kan stå åt alla håll med de mest skiftande kulörer. Men de är charmiga i sin ungdomliga frihet och friskhet.

Många vårdtagare kan bli överraskade när den nya unga sommarvikarien introduceras. Vikarien står i absolut kontrast till den ordinarie och många gånger äldre personalen. En och annan brukare kan känna lätt oro inför situationen – hur skall detta gå? Inte kan väl denna märkliga unga människa kunna hjälpa mig på ett bra sätt? Hur ser hon eller han ut? Jag har aldrig sett dess like. Kommentarerna är många till den ordinarie personalen inför semesterperioden. Kan jag få byta om det inte fungerar?

Men det behövs bara ett eller två besök, sedan tar vårdtagaren den unga människan till sitt hjärta! Det går nästan inte att stå emot dessa glada, pigga och livsbejakande unga personer. De lever i nuet och har många fria tankar om liv och arbetsliv. Och vitaliteten smittar snabbt av sig på vårdtagaren som oväntat börjar tala om sin ungdom på ett sätt som man aldrig gjort tidigare. Brukaren har funnit en själsfrände. Det visar sig att den gamle mycket väl kan känna igen sin ungdoms tankar i vikarien värld. De har mycket att tala om och framför allt vikarien tar sig tid att prata. Jag skriver det en gång till - Vikarien tar sig tid att prata Det handlar inte längre om att få eller ge vård. Man talar som jämlikar i mötet och om uppgifterna. Och man hjälps åt att ordna allt på bästa sätt.

När semesterperioden närmar sig slutet kommer saknaden. Kommer du nästa år också? Jag säger helt kort. Tack alla ni ungdomar som om sommaren med värme och glöd kommer och livar upp äldreomsorgen.

Äldreomsorg – Låt brukaren bestämma ännu mer

Hurra, nu införs det efterhand, ökad valfrihet inom äldreomsorgen, främst hemtjänsten, och det må man säga var på tiden. Tänk vilken vitaliserande effekt valfriheten har inom hela verksamheten – antingen utföraren är offentlig eller privat. Och förnyelsen finns där antingen mer ser det ur brukarens eller huvudmannens synvinkel. Det finns i allt väsentligt bara vinnare!

En tydlig och kostnadsbesparande effekt kan ses ifråga om den nedlagda tiden som går till omsorg. Nya arbetssätt, och nya scheman med ökat personalinflytande ökar ”verkningsgraden” inom verksamheterna från ca 50 % till 75 % per omgående. Av den tillgängliga vårdtiden får brukaren således mycket mer tid för hjälp i hemmet. ”Svinnet” minskar mot mer normala nivåer. Till detta kommer att även den totala tiden minskar då insatserna mera riktas mot de verkliga behoven.

Men organisationsvinsterna är inte det primära utan det handlar främst om brukarnas utbyten. Och brukarna är mestadels mer nöjda när valfriheten införs. Kvalitetsmedvetandet ökar och metoder för att mäta kvaliteten utvecklas. Personalen inser att jobbet just går ut på att hjälpa den gamle och utföra de beslutade insatserna.

Men det finns mycket mer att göra i fråga om valfriheten. Till exempel vill inte kommunerna gärna släppa in fler tjänsteleverantörer på hälso- och sjukvårdssidan. Man behåller också gärna greppet om larmsidan och ifråga om de s.k. nattpatrullerna. Inte heller vågar man så här långt sig på att släppa in konkurrensen inom biståndsbedömningen. Låt valfriheten öka och brukaren bestämma ännu mer - Det tjänar samhället på! Det tjänar alla på!

Funktionsnedsättning – Bättre väderskydd behövs

Det är väl inte så vanligt att Väderskydden (Busskurarna) blir uppmärksammade ur funktionsnedsättningssynpunkt, men det finns all anledning att fundera lite över denna del av kollektivtrafiken. I vårt välorganiserade land är utformning av s.k. väderskydd inte centralt beskrivet i krav eller funktionstermer. Ingen har, eller har i vart fall så här långt tagit, ansvar för denna fråga. Det är upp till huvudmännen för kollektivtrafiken att själva bestämma när skydd behövs och hur de skall anordnas. Därför ser det så olika ut också! Hur bör det lämpligen utformas? En del huvudmän är sannerligen snåla med att se behoven och några väljer en utformning som är svår ur funktionsnedsättningssynpunkt. Jo för resten, vissa av Boverkets föreskrifter och allmänna råd om tillgänglighet kan tillämpas. Likaså några av vägverkets publikationer. Men riktlinjerna är svaga och vaga. Och de är i praktiken inte tillämpade.

Några enkla synpunkter (utan någon som helst anspråk på fullständighet)! Väderskydd skall vara anpassade för alla resenärer oavsett funktionsnedsättning och de bör ha en god design anpassad för sin miljö. Markbeläggningen skall vara jämn och hårdgjord. Väderskydd skall främst ge skydd mot sol, regn och blåst och de bör vara enkelt att vårda och underhålla, samt motståndskraftigt mot skadegörelse. Det skall finnas bra kontrastmarkering, taktilstråk och skyltar. Information skall kunna läsas även av rullstolsburna och synskadade. Det skall finnas bänk och soffa och plats även för en el-rullstol. Hållplats och väderskydd skall vara lätta att städa, snöröja och halkbekämpa. Med mera och med mera.

Ja, det är egentligen ganska lätt att formulera bra och rimliga krav på ett väderskydd. Ännu bättre och enklare är det att fråga nyttjarna och särskilt då personer med funktionsnedsättningar. Det fordras inte så många timmars arbete för att nå fram till bra funktionskrav. Egentligen är det förvånansvärt att det inte redan är gjort! Men det är förstås inte försent för någon. Boverket till exempel kan sätta fart och visa på bra krav på skydden. Någon form av likriktning över landet av behoven vore också på sin plats! Vid vilken trafikmängd bör väderskydd sättas upp?

Oviktig detalj? Ingalunda om samhället vill öka tillgängligheten även för personer med funktionsnedsättning. Då måste alla delar hänga ihop. Och då kan inte ett väderskydd stänga ute en elrullstol. Så de så!

Äldreomsorg – Det mest förbjudna inom äldreomsorgen

Äldreomsorgerna inom så gott som samtliga kommuner har någon form av reglemente eller fastställt dokument som tydligt beskriver hur personalen skall förhålla sig till patienterna/brukarna. Syftet är bland annat att förebygga misstanke om mutor och jäv, hos personal anställda inom verksamheten. Personalen får inte motta gåvor, förmåner eller vara delaktiga i testamenten. Inte heller får man låna pengar av eller låna ut till vårdtagare. Sanktionerna om man som personal bryter mot bestämmelserna brukar vara direkta och hårda. Mången personal har blivit skild från sin tjänst.

För de här ganska stränga reglerna tycks det finnas en samfälld enighet bland arbetsgivare och fack. Inte ens vid tillämpningen i ett konkret fall brukar det uppstå några större oenigheter. Det finns en samsyn om vikten av att sköta relationerna till brukarna på ett snyggt sätt.

Men hur ser det ut i vardagen. Vi tänker oss nu att vi har en personal som under fem års tid flera gånger per vecka har hjälpt en vårdtagare. Mellan vårdgivaren och vårdtagaren finns det en varm och uppriktig relation. Det förekommer inga otillbörlig belöning eller så. Kort sagt man tycker bara om varandra. En ganska vanlig situation.

Så närmar vi oss helgen före pensionsutbetalningsdagen. Vårdtagaren har tomt i kassan och inga cigaretter. Jag vågar påstå att i 50 % av fallen kommer personalen att låna vårdtagaren en femtiolapp till inköp av rökverk! Man gör det av hjärtat, men man vet också innerst inne att man begår ett formellt fel. Som chef måste man säga att detta är oacceptabelt om saken kommer på tal. Förmodligen bör man också driva frågan vidare för någon form av personalpolitisk korrektion om man ställs inför en reell situation. Men en sådan här sak kommer aldrig eller mycket sällan upp till ytan.

Denna form av ”hjälpsamhet” förekommer frekvent inomäldreomsorgen. Detta trots att reglerna är stränga och konsekvenserna för personalen kan bli allvarliga. Ändå förekommer det. Varför? Vad är det som tar över? Jag tror att denna typ av respons är av mycket elementär art. På samma sätt som vi respondera och svara om någon frågar vad klockan är, så responderar vi om någon vi känner väl vill låna en mindre summa av oss. Det sker närmast oreflekterat. Att inte låna ut femtiolappen fordrar en inskränkning i relationen som vi inte gärna vill vara med om. Vi vill inte att en frände skall uppfatta oss som negativa. Brukarna skall ju känna trygghet och få ett bra bemötande. Och ingen drabbas eller förlorar. Det är ett nollsummespel som under några dagar har en liten obalans. Det är allt. Vår karaktär tar över vår roll eller annorlunda uttrycket – De givna restriktionerna (rollen) sätts på undantag av vår egen socialitet (karaktären). Människan är godare än systemet? Vad tycker du?

Omsorg - Varför läggs all bra verksamhet ner?

I dag skall jag tillåta mig att bli reflekterande eller varför inte lite gnällig. Rakt på sak - jag känner en besvikelse över att all bra omsorgsverksamhet läggs ner. Hur tänker han nu då? Jo, så fort något bra byggts upp och som beviserligen uppskattas av sin kundkrets är det fara å färde. De har ingen betydelse om det är i offentlig regi, privat eller som kooperativ. Är verksamheten uppskattad, lever den farligt. Det kan gälla drift av servicehus eller äldreboende. Det kan gälla verksamhet för vård i livets slutskede, eller allmän vård och omsorg av äldre, dementa och/eller handikappade. Det kan gälla daligverksamhet mm. Så fort något bra och dugligt alternativ uppstår som ligger innaför eller utanför det offentliga så uppstår det starka motkrafter. Och motkrafterna vinner nästan alltid!

Varför är det så? Och vem vinner på det? I vart fall är brukarna inte några vinnare! Ett grundläggande förhållande i en organisation är att en kraft föder en motkraft. Och är kraften bra men liten, blir motståndet desto större. Det är först när den goda kraften är stor och helst i majoritet som den kan slå ordentligt rot i en organisation. Men politikerna då? Ja, de är inte till stöd i de här skedet av processen, för de befinner sig i en "prekär ovetenhetssituation", ett uttryck som en känd socialpsykolog har myntat. Politikerna känner inte till alla de fakta man borde, och inte vet man efter vilken modell man skall bearbeta dem. Men ändå måste man fatta beslut. Och man vill gå från osäkerhet till säkerhet. Och därför väljer man det enklaste alternativet. Man lägger ner verksamheten, för husfridens skull! Det man istället borde göra var att låta än fler bra alternativ växa fram! Ända till dess de utgör en stabil majoritet. Men så sker aldrig eller sällan. Ledsamt nog!

Äldreomsorg – Att åldras i sin bostad kan bli ett liv i ensamhet

Det har sagts många gånger, och jag har berört det förr, men det behöver sägas om och om igen – Många äldre lever ett isolerat och passivt liv - Ett för hälsan skadligt liv. Ensamheten är kanske ”äldre” ålderdomens värsta gissel. Det finns många gamla idag som lever ett torftigt liv utan gemenskap. Detta trots att vi människor mår bäst av att få vara sociala varelser.

Många äldre som bor kvar i sin lägenhet har det trist och långsamt. Visst kommer hemtjänsten på ett snabbesök och utför sitt uppdrag, men till samtal och eftertanke finns det aldrig tid. Och det är synd för just att få tala är vad många äldre mest av allt längtar efter. När jag talar om ensamhet tänker jag inte främst på pigga pensionärer runt sjuttio år. De som är etablerade i samhället, som är friska och har vänner, barn och barnbarn att umgås med.

Nej, jag ser framför mig de pensionärer som är över 75 år, där sjukdom och ålderdomssvagheterna har börjat visa sig på olika sätt. Och detta är ingen liten grupp. Många har inget umgänge av helt naturliga skäl. Och barn och barnbarn bor långt från den gamle. Ibland fysiskt och ibland psykiskt. Det kan understundom vara svårt att mötas över generationsgränserna.

Problemet med ensamheten är ingen okänd faktor inom äldreomsorgen. Tvärtom, alla känner till situationen, men det är svårt att hitta bra lösningar. För även i del fall kommunen har aktiv fritids- och terapipersonal och en bra frivilligverksamhet med mera är det ibland svårt att nå fram till en gammal person. Det kan vara svårt att komma innanför skalet och skapa en förtroendefull relation. Den gamle vill och personalen vill, men man når ändå inte varandra. Den gamle är alltför sluten. Efter ett par tre försök ger personalen upp. Och för dessa lägen är kommunen inte rustad. Det finns normalt ingen adekvat utbildad eller kunnig personal.

Det man skulle önska sig är någon form av mjuk uppsökande verksamhet som hade förmågan att tillitsfullt tala med alla. Men i avvaktan på den utopi, bör inte diakoner med flera glömmas bort. De är synnerligen väl skickade att tala med äldre och de kan hjälpa till att bryta upp mången ensamhetssituation. I vissa lägen är en diakon eller diakonissa den bästa friskvårdaren! Men oaktat detta för kommunerna förstärka sina resurser med perosner som är utbildade för äldresamtal.